Förändrad omgivning
Av: Fatima Drott Doften av avgaser omger oss, och du anser det normalt. Jag minns fortfarande skogen av träd, grönskan som kunde tränga sig igenom asfalt. Doften av dagg, gräs och vilda blommor. Ljudet av fiskmåsar är ljudet som tillhör både mitt förflutna och vårt nu. Mycket för att de trivs bland soporna som omger oss. Inte för att du ser hur fel den bilden verkligen är. Du är inte gammal nog, för att minnas något annat. Personligen känner jag bristen av liv som omger mig. Luften har blivit hård, kvav, och att andas kommer ständigt med smaken av damm. Nej, vad som omger oss, är allt annat än normalt.
0 Comments
Det onda jaget
Av: Fatima Drott Jag är allt du inte vågar vara. Djupet och mörkret du inte törs erkänna. Långt mer än spegelbilden du vill få ner mig till. Ditt ansikte tillhör mig, lika mycket som det tillhört dig. Det är dags för världen att få smaka, på sin egen bittra medicin. För hämnden, du aldrig vågade ta, kommer att bli min. Du ska få höra, hur alla ber om förlåtelse, bara för att jag, tagit över ditt patetiska liv. Din tur att känna, hur det är att vara det bundna medvetandet. Din tur att kvävas, av valen jag gör. Din tur att pressas samman, till mindre än en viskning. Jag hatar vad du gjort mig till. Bilden du skapade åt världen. Klarar inte av att se mitt ansikte längre. Inte när allt jag ser är dig. Hatar att du fortfarande är en del av mig. Att jag måste förgöra mig själv, för att utplåna dig. Vad jag än gör, känns det som om jag förlorat. Spåren av vad du gjort, omringar mig. Rädslan i mina vänners ögon, är pilar av skam som träffar och svider. Beviset på att jag inte var snabb nog, att vinna tillbaka makten över min kropp. Bitter är segern, på min tunga. Till den grad att jag stundtals önskar, att jag misslyckades. Samtidigt vill jag inte föreställa mig, hur mycket mer, du hade förstört. Kan fortfarande höra din vilja som ett evigt tjat mellan mina skallben. Det är som om nu när du haft chansen att styra vårt agerande, så är du mer, än en viskning. Förlorat
Av: Fatima Drott Mitt hjärta förlorades, för länge sedan. I en värld ingen annan minns. Inte ens historier finns kvar från den tiden. Inga myter, sagor eller ens gamla uttryck. Allt förlorades, med undantag av resterna som förr utgjorde min själ. No one knows
By: Fatima Drott They do not know me. No, they don´t. All they know, is the act. My game of pretend and everything, that might have been, if I were someone else. A person more accepted. A life more valued. A soul more in tune, with its time. But that is not, how I exist, in the world. I am the forgotten child. The human oppressed, by everyone else. The adult hidden, by my own smiles. Because I have forgotten, what lies beyond, my constant performance, to the masses. So, no one knows me. Not truly, no matter, their beliefs. Gömd individ
Av: Fatima Drott Jag är orden som aldrig formas. Orden som är fast i din hals. Orden du knappt vågar tänka. Åsikterna du är rädd att bli dömd för. Utfrusen och förträngd, från samhället, du tillhör. Din vänkrets, familj och även omgivningen formad utav främlingar. Du gör allt för att förtränga viljan, att förklara vad du känner, vill och drömmer. I stället för att ta din rätta plats, som individ. Du gör allt, för att smälta in, i människoflocken. Du gör allt, för att inte bli sedd, hörd och märkt. Samtidigt, som du fördömer din omgivning och alla i din närhet, för att de inte ser dig, som en unik individ, som tillför, värde till världen. Inte ens andra
Av: Fatima Drott Jag känner mig mänsklig idag. Det är en väldigt underlig känsla. Van som jag är, vid att vara allting annat. Svag, skör och bräcklig åt ena hållet. Gjord för att inte ha något värde i livet. I alla fall enligt andra i världen. Oövervinnerlig, kraftfull och stark åt andra hållet. Som om min plats är att leda och inspirera dem i min omgivning. Men oavsett vad, är min plats att vara annorlunda. Då inte ens andra ser mig som en del av mänskligheten. Ignorerad betraktare
Av: Fatima Drott Undrar varför alla vill visa upp sig för mig. De stannar alltid till och försöker genast förändra något. Från lösa hårstrån till dammiga skor. Vet inte vem de försöker imponera. Är i alla fall inte mig. För trots att de kan glo i timmar, är det aldrig mig de ser. I deras värld är de ensamma, och jag långt ifrån en betraktare. Men bortanför deras illusioner ser jag allt. Jag ser folks toppar och dalar. Hör deras hybris om att de är vackrast och att ingen kan mäta sig med dem. Plus självhatet om allt från skönhetsfläckar till övertygelsen att ingen någonsin kommer tycka att de duger. Vissa kladdar på min yta med flottiga fingrar. Andra blir tvungna att rengöra mig med glasputs som doftar av citron. Oavsett så är det endast jag som har sofistikerad klass och smak för det sköna. Är nämligen spegeln, alla vill visa upp sig inför. Min värld
Av: Fatima Drott Vaknade upp från mitt liv. Drömmen jag trodde var verklig. Förlorat vad jag aldrig hade. Önskningar skingrades i luften. Allt för att fängsla mig, i verklighetens bojor. Vardagens färger upplevs gråa. Matta som om allt döljs i dimma. Vad jag inbillade mig tycks mer verkligt. Det är som om upplevelserna av medvetenhet bytt plats med varann. Endast mina inre föreställningar har ett värde av sanning. Omgivningen ger mig endast illusioner. Spelar ingen roll att motsatsen är det korrekta. Röster försöker få mig att vakna, bara jag blundar; ”Vakna, vakna, vi vill inte förlora dig” har blivit den dagliga uppmaningen, med allt från viskade vädjanden till hårda anklagelser. Alla omkring mig vet, att jag vill fly deras verklighet. Tillståndet de anser, även borde vara mitt mål, att vistas i. Mer förblir fortfarande min inbillning. Drömmen om möjligheter bortom det självklara. Vill smaka livets söta saft och förundras av djupet, själen och variationen som hör till. I stället är jag fast, i en värld, där alla har avskräckande andedräkt. Hur ska jag vara välkommen i verkligheten, när till och med dess yta känns hård, kall och tråkig? Varför får jag inte somna in, till min värld? Platsen fylld av under, skönhet och fängslande djup. Repetition
Av: Fatima Drott Allt jag vet är repetition. Upprepning är allt som existerar i världen. Det är långt ifrån en tröst. Då det innebär att allt av världens misstag och problem kommer upprepas i evighet. Lärdomar stannar inte hos oss. I alla fall inte, när de måste motarbeta, hur vi automatiskt agerar i livet. För tro det eller ej, så lever de flesta, sina liv, genom direkta reaktioner, utan aktiva och medvetna tankar. Skyldig till det själv, mer än jag vill erkänna. Men jag kan inte medvetet handskas med varje micro-beslut som existerar varje dag. I stället lutar jag mig mot mina vanor. Gjort många av mina val, långt innan jag förstod konceptet. Antar att det är varför allt är repetition. Foster av natten
Av: Fatima Drott I drömmars spår går du alltid min vän. Likt nattens skugga rör du dig i natten. Vi ser och trollbinds av illusioners sken. Allt nu bara för att du gett dig hän. Natten har nu blivit din nya domän. Och nu har du blivit ett nytt fenomen. Ett foster av natten och långt ifrån klen. Din styrka från mardrömmarnas fontän. Allt för att lämna mänsklighetens svaghet. Det som förr gjorde oss båda till likar. Tillsammans med vänskapen vi hade. Nu övergiven som en trivialitet. Ingenting finns nu kvar hos mig som försvar. Endast minnen som förut mig gladde. Förgöraren
Av: Fatima Drott Folk hatar dig, för vad du gjort. Hur du brutit all moral, för egen vinning. Förstörelse är allt som följer, i dina spår. Blod, död och tortyr, rent utav. I alla fall, är det vad alla säger. Varningar till en främling, som mest, kan ha existerat, i periferin. Finner det svårt att känna mig sårad. Inget av vad du gjort, har påverkat mig. Jag är inte den du förrått, en av människorna du nästintill förgjort, eller en av dem vars familj du mördat. Samtidigt vet jag, att den sanningen, när som helst, kan förändras. Att vem du varit, alltid är en del, av vem du är. Och därmed förblir, en möjlighet för din framtid. Vår framtid, med andra ord. Hör varningarna från alla som hatar dig. Vet därför, att jag endast ger dig en chans, att visa att du är mer än förgöraren, av allt som kommer dig nära. Fortsätt tro
Av: Fatima Drott Du tror att du ser mig. När jag låtsas vara en reflektion utav dig. En spegelbild, given liv och röst. Varför tror du detta är verkligt? Till den graden att du aktivt försöker rätta mig och världsbilden jag låtsas ha. Varför är det okej för dig, att tro att du är centrum av världen? Men inte för mig? Det är inte som om du har mer att ge. Speciellt när du endast tar vad du kan, utan hänsyn till andra. Allt du har är vanföreställningar om din plats i världen. Inga andra perspektiv är tillåtna. Sak samma om jag låtsas ha samma låga syn på andra som du. Vad jag ägnar mig åt är endast ironi och teater. Ett försök att gestalta dig, och ditt beteende. I ett försök att få dig att se vad du verkligen gör. Tydligen helt i onödan. Då du endast fortsätter att tro, att du ser mig. Vårens ingång
Av: Fatima Drott Undrar om våren är här. Hoppet inför det nya året. Början till nya liv av knoppar, grönska och djur. Solens strålar når oss, återigen för mer än några timmar. Värmande mot huden. Ett löfte om mer att komma. Längtar efter doften av morgondaggen och nyklippt gräs. Vill se snödroppar växa, upp ur marken. Vita små droppar, av blomblad, som bevisar att våren nu kommit. En av blommornas pionjärer. Undrar om du också hört kvittrande vid treslaget. Fåglarnas sång för att välkomna dagen. Det har inte riktigt börjat än. Men jag lovar, att det är en tidsfråga. Medan nattens timmar krymper. Längtar efter smaken av färsk ramslök till maten och att vara ute mer. Kylan är på sin utgång, mörkret lika så. Allt för att ge plats, till våren som är, eller skall komma. Osthyvels bruk
Av: Fatima Drott Osthyvlar är bra för att skära gurka i tunna skivor. Eller för att lirka upp tröga medicinburks lock. I vissa fall går den att skära med, då den är en tunn skiva metall. Plocka upp magneter går också alldeles utmärkt. I vissa fall går den symboliskt att använda som trollstav, dirigentpinne eller stafettpinne. I sand och jord går det att dra streck och rita. Ett annat område är att bruka den som byggsten eller dekoration. Eventuellt som en magnethållare eller magnettavla. Grävande är också det något man kan använda osthyveln till och för att skapa spår för att så frön i jord. En inte allt för vettig hackare går även an. Förlängare av armen är alltid praktiskt, eller för att fösa undan vad du inte vill röra. Självfallet går osthyvlar att använda som vapen och tortyrredskap. Beroende på modellen kan osthyveln bli en slunga. Tycker inte heller det vore konstigt att använda den i en fälla för möss och råttor. Eller som föremål som kan locka till sig kråkor som gillar glimmande föremål. Går antagligen att fortsätta, men min tid är slut. Förlorad vän
Av: Fatima Drott Jag känner inte dig längre. Vet inte vad som hände. Det är som om någon, eller något, tagit över din kropp. Som om du är besatt, av något jag inte förstår. En förändring som skrämmer mig. Vill inte bli slukad, av ditt mörker. När jag är i din närhet känner jag hur min energi försvinner. Att vad jag är bryts ner, som om jag badar i frätande syra. För mig är det vad din andning blivit. Ett gift jag inte kan fly. Dina ord är som pilar riktade mot mina svagheter. Helt på grund av förtroendet vi förut delade. Nu har du svikit mig, bortom vad jag trodde var möjligt. Du var min bästa vän. Nu är du något värre än en fiende. Allt du säger, känns som om du lindar in mig, i taggtråd. Hårt och vasst mot min hud, pressar du på med varje ord. Ingen annan tycks höra, föraktet i din ton. Eller ens dina ord. Folk hävdar att jag inbillar mig. Endast jag hör hur du fräser ut spydiga kommentarer. Varje mening är en attack, för att bryta ner dem i din närhet. Hatar att jag är närmast. Att de omkring oss ständigt säger att jag ska ha förståelse och komma ihåg att du är min vän. Något som nu känns som en lögn. Tvivlar även på om det någonsin var sant. Då vad du är nu, är långt ifrån, vännen, jag förlorat. True to oneself
By: Fatima Drott Why is everything just a lost fight? Why is everything complicated? Why is everything not enough? You know that I have tried. A lot more than once. But truthfully, we both know, that the easy path, was never made, for people like us. We dream too big. Not because we have big shoes to fill. Or just for the shiny surface of success. For us it is a deep-rooted need to make a difference. Because we see what our world could be. Still, we know the hardships of being human and then some. Let others talk about their problems, even when you know solutions, at least until they ask for help. Otherwise, they will just diminish, everything you have to say. But it is hard to keep silent. As bad advice surrounds you. Trying to claim, that what you know isn’t true. What you know might not always be right, but it is what life have taught you. The hard lessons that made you and me into who we are. Who cares that everything in life feels like losing fights? When that is the price, for being true, to yourself. Livstecken
Av: Fatima Drott I vinterns mörker, väntar jag på livstecken, från djur och natur. The mistake
By: Fatima Drott I want to pretend that nothing is wrong. That we didn’t hurt each other, beyond what is possible to heal. Our words were sharper than knives. Our targets, always the weakest points. Our purpose was to break each other, just so we, for a moment, could feel a bit better. It’s easy now, to regret everything. Wishing that we didn’t betray each other. For something as shallow as a moment, trapped in anger. But I can’t truly take back my words. Not when they won’t be forgotten. All trust between us is lost. But I do not know whose fault it was. Don’t truly remember what started it all. The beginning escapes me. Because the words are what hunts me. Still echoing in my mind are the most hurtful things we said to each other. You called me things I want to forget. Mostly because they are true, and beyond what I can change. In the moment it was easy to call you stupid and take up all your failures. Every time you were weak and confided in me. We both gave as good as we got. Something I now believe was our biggest mistake. One heart*
By: Fatima Drott Three hearts for the warring lords under the sky. Seven hearts for the dead buried beneath stone. Nine hearts for all children doomed to die. One for the shadow on its dark throne. In the heart of humans where secrets lie. One heart to rule them all, one heart to find them, one heart to bring them all and in the darkness bind them. In the world of mortals where shadows lie. Ett hjärta (översättning av ”One heart”) By: Fatima Drott Tre hjärtan till krigsherrar under himmelen. Sju hjärtan till de döda begravda under stenar. Nio för alla barn dömda att dö. Ett till skuggan på sin mörka tron. I människors hjärtan där hemligheter bor. Ett hjärta att styra dem alla, ett hjärta för att finna dem. Ett hjärta att föra dem alla in och i mörkret binda dem. I de mänskligas värld där skuggor bor. *Based on poem from "Lord of the rings" by; J.R.R.Tolkien Förflutnas närvaro
Av: Fatima Drott Barnet jag var skuggar mig. Hon följer mina steg med dömande blickar. Det är som om hon svävar över min axel och ser allt jag gör. Kan nästan höra frågan ”Varför gör du inte mer?”, som en viskning vid mitt öra. Som att existera och leva inte är tillräckligt. Som att jag borde ha tagit mig an att förändra världen. Som att hon aldrig skulle ha gjort mina val. Vad vet barnet jag var om nödvändigheten i att ge upp? Vad vet hon om hur lite som finns kvar av elden som för alltid tycktes oändlig? Vad vet den ungen om att ständigt leva på gränsen till sin egen undergång? Där det största hotet ständigt var jag själv. Vet att hon fortfarande lever i illusionen att resten av världen är det största hotet. Människorna runtomkring är inget mot själen som vill förgöra sig själv. Men det är inte som att jag kan få mitt förflutna att lyssna. Inte när det är hon som hemsöker mig. Utan att känna hur jag förtärts genom åren. Hur tröttheten har fått mig att krympa tills jag blivit en fladdrande veke fast i en kropp jag knappt orkar lyfta. Tunga är mina lemmar vars improduktivitet hon dömer. Enligt henne bör jag vara stark nog för att göra vad alla hävdar är omöjligt. Nästintill som att det är min skyldighet, för alla ord som velat säga att vi inte är värda något bortom vad vi förmår att göra. Det är insikten som verkligen tär. Grunden till varför barnet jag var, dömer mig som ett misslyckande. Bitterheten lever som ett väsen på min tunga. Spelar ingen roll att smaken är ett fantasifoster utan koppling till sötman i luften som vill kväva mig. Tappat greppet om verkligheten. Är främst ett skal redo att erövras av mitt förflutnas spöke. Låt henne försöka förverkliga drömmar jag inte längre bryr mig om. Låt barnet försöka rädda världen som inte vill lyssna. Låt ungen få chansen att förgöra sig själv på nytt. Hon har inget annat val, då hon från början var dömd till att bli den jag är. Allt av värde
Av: Fatima Drott Borstar av askan från mitt senaste misslyckande. För det är allt som finns kvar, av mitt senaste försök. Detta är en evig dans, jag aldrig är redo att överge. Hoppet lever fortfarande inom mig. Och jag vet att vi måste misslyckas flera gånger, för att slutligen lyckas med allt av verkligt värde. Tillfälligt mörker
Av: Fatima Drott Evig känns natten, som pågår i dagar. Minns knappt dagens ljus. Väntar ändå. Hör till vintern, att snön ljusar upp tillvaron, som täcks av årstidens mörka himmel. Kyla, snö och mörker, har tagit över världen. Allt annat är minnen, som ständigt blir svagare. Trots det glömmer jag inte bort ljuset som väntar på andra sidan av natten. Spelar ingen roll att ljuset inte är här, just nu, när jag vet att det kommer återvända. Behöver inte höra fåglarna kvittra för att veta att det kommer bli vår igen. Eller närvara när doften av is övergår till grönskans alla nyanser. För jag vet, att inget, varar för evigt. Tillfälligt är allt, även mörkret som döljer hoppet, begravt på bottnen av Pandoras låda. Kall av sorg
Av: Fatima Drott Döda mitt hjärta. Har fått nog av sorg. Luften känns tung, mot min kropp. Tycker mitt skelett, har blivit till is. Hör det ibland knastra, som om det bryts itu. Förblir ändå kvar till synes hel enligt världen. Falskt känns allt. Ser allt som drömmar. Ständigt växlande mellan solida föremål, dimma och hallucinationer. Bilder av människor, föremål och miljöer, är allt som finns kvar, av vad jag förlorat. Tvingar mig själv att ta en tugga av det syrliga äpplet vars smak är svag på grunden av känslorna som ständigt kväver mig. Doften jag känner är en frisk vinternatt. Vet däremot inte om den är från min omgivning eller från mitt inre. Oavsett så förblir luften tung och allt som är jag, kallt av sorg. Motivation för argumentation
Av: Fatima Drott Vi drömmer om rätten att få vara oss själva. Vi drömmer om rätten att bli accepterade. Vi drömmer om rätten, att leva efter våra värderingar. Ibland tycks det omöjligt då vi är olika. Vad som funkar för mig, är ingen lösning för dig. Kan sitta med alla svar, för mitt liv, utan en enda insikt, som kan hjälpa dig. Tror ändå det är värt att argumentera, bråka och inte vara överens. Det gäller däremot att komma ihåg vad som är viktigt. Argumentationer är för att hitta lösningar som funkar för oss involverade. Poängen är att lyssna, övertala och kompromissa. Olikheter måste få komma fram. Annars tvingas vi leva under en fasad dikterad till oss. Tvingade till att vara mindre än vi är. Förtryck främjar missnöje som bildar en tillvaro, där vi skyller på varandra. Att kasta stenar är lätt. Svårare är det att lyssna till sina motståndare. Till den graden att vi förstår deras varför. Anledningen bakom deras motivation. Orsaken till allt, som sagts och gjorts, från deras sida. Vill övertala dig, att bråk är värda att ha. Då de handlar om våra personliga gränser och vad vi vill ha från världen och varandra. Endast genom konfrontation kan vi sedan kompromissa. Värderingar behöver vägas mot varandra för att det ska bli rätt i varje situation. Acceptans är endast möjligt, när vi känner oss trygga med att vara oss själva. Skenbar fred
Av: Fatima Drott Vill inte gå med på en fred, som kostar mig allt, jag är, bortom min mänskliga kropp. Skulle vara ett falskt liv. En evig lögn, om vad som är acceptabelt. Tänker inte gå med på mer förtryck. Sett vad det gjort, med andra samhällen, här, i världen och genom historien. Du behöver inte tro mig. Jag försöker endast hävda, att det är här, jag drar min absoluta gräns. Ser hur folk kryper in i sig själva, rädda för att andas. Allt som hörs, är tystnad, skrik och falska skratt, om vartannat. Känner mina ord, fastna i halsen. Alla tårar, jag inte längre kan fälla, existerar som en klump, i min strupe. Nästan helt täcker den min andningsväg. Ändå kan jag stundtals känna doften av kol, lik och förfall, som tagit över mitt hem och allt, jag förut kände till. Om jag får i mig något i denna miljö, smakar det alltid bränt och jag tvingas svälja syran som vill komma upp från min mage, till följd. Velar ständigt mellan att ge upp eller att kämpa in i det sista. Inte för att de är totala motsatser. När att kämpa kan likställas med att möta min död. Alternativen förblir. Valet mellan att bokstavligen dö eller att offra allt jag är och därmed vara ett vandrande lik för en skenbar fred, som stannar vid samhällets yta. |
Fatima DrottSkriver för att experimentera med tankar och iéer. Categories
All
Archives
May 2024
|