Det onda jaget
Av: Fatima Drott Jag är allt du inte vågar vara. Djupet och mörkret du inte törs erkänna. Långt mer än spegelbilden du vill få ner mig till. Ditt ansikte tillhör mig, lika mycket som det tillhört dig. Det är dags för världen att få smaka, på sin egen bittra medicin. För hämnden, du aldrig vågade ta, kommer att bli min. Du ska få höra, hur alla ber om förlåtelse, bara för att jag, tagit över ditt patetiska liv. Din tur att känna, hur det är att vara det bundna medvetandet. Din tur att kvävas, av valen jag gör. Din tur att pressas samman, till mindre än en viskning. Jag hatar vad du gjort mig till. Bilden du skapade åt världen. Klarar inte av att se mitt ansikte längre. Inte när allt jag ser är dig. Hatar att du fortfarande är en del av mig. Att jag måste förgöra mig själv, för att utplåna dig. Vad jag än gör, känns det som om jag förlorat. Spåren av vad du gjort, omringar mig. Rädslan i mina vänners ögon, är pilar av skam som träffar och svider. Beviset på att jag inte var snabb nog, att vinna tillbaka makten över min kropp. Bitter är segern, på min tunga. Till den grad att jag stundtals önskar, att jag misslyckades. Samtidigt vill jag inte föreställa mig, hur mycket mer, du hade förstört. Kan fortfarande höra din vilja som ett evigt tjat mellan mina skallben. Det är som om nu när du haft chansen att styra vårt agerande, så är du mer, än en viskning.
0 Comments
|
Fatima DrottSkriver för att experimentera med tankar och iéer. Categories
All
Archives
May 2024
|