Blödande själ
Av: Fatima Drott Hinner inte tänka klart tanken förrän den hamnat på papperet. Verklig, innan jag hunnit fånga den, med censurens bojor. Vill inte visa mitt råa hjärta, som blöder bland orden. Smärtan som fortfarande är för rå, synlig inför alla. Ögon dömer mig, för vad de inte förstår. Förblir ändå bunden till bordet, papperet och pennan. Fast bland minnen, mer verkliga än nuet. Känner hur jag drunknar. Livbojor når mig inte, där jag sitter under tidigare sorger. Tårar har blivit min verklighet. Sväljer åter en klump som fastnar i halsen. Ser blod blandas med tårar på papperet. Både min kropp och själ blöder ut. Men världen fortsätter utan mig. Är inte ens en droppe i havet, för resten av mänskligheten. Lider i ensamhet, eller som ett spektakel, för andra att jämföra sig med. Vet inte vad de tror mig vara. Någon som aldrig skulle kunna vara dem, möjligtvis. Vilken lögn det är. Vi kan alla falla ner djupare. Avgrunden har inget slut. Lärde mig den hårda vägen. Innan jag övergav hoppet. Känner fortfarande bitterheten på min tunga. Smaken av mitt sista kaffe. Offrar konstant energi, för att fungera som något mer än en borttynande skugga. Allt för att förneka, att det är allt jag blivit. Skuggan av mitt forna jag. Individen som trodde sig kunna övervinna allt. Tvivlar på att folk vet vad de har, innan de förlorar sin verklighet, sina förmågor och sin sanning. Hade själv ingen chans att ana innan det blev för sent. Lyssnade inte på andras varningar. Trodde mig veta bättre. Hör sällan något nu. Tickandet har slutat, tiden eller endast klockorna, har stannat. Förr var de ett trummande, jag kunde känna i luften. Beviset för att jag fortfarande levde, tycks ha försvunnit, likt doften av grillrök i vinden. Min verklighet nu är endast papper, tårar och blod. Medan det sista jag är, blöder ut.
0 Comments
|
Fatima DrottSkriver för att experimentera med tankar och iéer. Categories
All
Archives
May 2024
|