Förändrad omgivning
Av: Fatima Drott Doften av avgaser omger oss, och du anser det normalt. Jag minns fortfarande skogen av träd, grönskan som kunde tränga sig igenom asfalt. Doften av dagg, gräs och vilda blommor. Ljudet av fiskmåsar är ljudet som tillhör både mitt förflutna och vårt nu. Mycket för att de trivs bland soporna som omger oss. Inte för att du ser hur fel den bilden verkligen är. Du är inte gammal nog, för att minnas något annat. Personligen känner jag bristen av liv som omger mig. Luften har blivit hård, kvav, och att andas kommer ständigt med smaken av damm. Nej, vad som omger oss, är allt annat än normalt.
0 Comments
Det onda jaget
Av: Fatima Drott Jag är allt du inte vågar vara. Djupet och mörkret du inte törs erkänna. Långt mer än spegelbilden du vill få ner mig till. Ditt ansikte tillhör mig, lika mycket som det tillhört dig. Det är dags för världen att få smaka, på sin egen bittra medicin. För hämnden, du aldrig vågade ta, kommer att bli min. Du ska få höra, hur alla ber om förlåtelse, bara för att jag, tagit över ditt patetiska liv. Din tur att känna, hur det är att vara det bundna medvetandet. Din tur att kvävas, av valen jag gör. Din tur att pressas samman, till mindre än en viskning. Jag hatar vad du gjort mig till. Bilden du skapade åt världen. Klarar inte av att se mitt ansikte längre. Inte när allt jag ser är dig. Hatar att du fortfarande är en del av mig. Att jag måste förgöra mig själv, för att utplåna dig. Vad jag än gör, känns det som om jag förlorat. Spåren av vad du gjort, omringar mig. Rädslan i mina vänners ögon, är pilar av skam som träffar och svider. Beviset på att jag inte var snabb nog, att vinna tillbaka makten över min kropp. Bitter är segern, på min tunga. Till den grad att jag stundtals önskar, att jag misslyckades. Samtidigt vill jag inte föreställa mig, hur mycket mer, du hade förstört. Kan fortfarande höra din vilja som ett evigt tjat mellan mina skallben. Det är som om nu när du haft chansen att styra vårt agerande, så är du mer, än en viskning. Ignorerad betraktare
Av: Fatima Drott Undrar varför alla vill visa upp sig för mig. De stannar alltid till och försöker genast förändra något. Från lösa hårstrån till dammiga skor. Vet inte vem de försöker imponera. Är i alla fall inte mig. För trots att de kan glo i timmar, är det aldrig mig de ser. I deras värld är de ensamma, och jag långt ifrån en betraktare. Men bortanför deras illusioner ser jag allt. Jag ser folks toppar och dalar. Hör deras hybris om att de är vackrast och att ingen kan mäta sig med dem. Plus självhatet om allt från skönhetsfläckar till övertygelsen att ingen någonsin kommer tycka att de duger. Vissa kladdar på min yta med flottiga fingrar. Andra blir tvungna att rengöra mig med glasputs som doftar av citron. Oavsett så är det endast jag som har sofistikerad klass och smak för det sköna. Är nämligen spegeln, alla vill visa upp sig inför. Förgöraren
Av: Fatima Drott Folk hatar dig, för vad du gjort. Hur du brutit all moral, för egen vinning. Förstörelse är allt som följer, i dina spår. Blod, död och tortyr, rent utav. I alla fall, är det vad alla säger. Varningar till en främling, som mest, kan ha existerat, i periferin. Finner det svårt att känna mig sårad. Inget av vad du gjort, har påverkat mig. Jag är inte den du förrått, en av människorna du nästintill förgjort, eller en av dem vars familj du mördat. Samtidigt vet jag, att den sanningen, när som helst, kan förändras. Att vem du varit, alltid är en del, av vem du är. Och därmed förblir, en möjlighet för din framtid. Vår framtid, med andra ord. Hör varningarna från alla som hatar dig. Vet därför, att jag endast ger dig en chans, att visa att du är mer än förgöraren, av allt som kommer dig nära. Fortsätt tro
Av: Fatima Drott Du tror att du ser mig. När jag låtsas vara en reflektion utav dig. En spegelbild, given liv och röst. Varför tror du detta är verkligt? Till den graden att du aktivt försöker rätta mig och världsbilden jag låtsas ha. Varför är det okej för dig, att tro att du är centrum av världen? Men inte för mig? Det är inte som om du har mer att ge. Speciellt när du endast tar vad du kan, utan hänsyn till andra. Allt du har är vanföreställningar om din plats i världen. Inga andra perspektiv är tillåtna. Sak samma om jag låtsas ha samma låga syn på andra som du. Vad jag ägnar mig åt är endast ironi och teater. Ett försök att gestalta dig, och ditt beteende. I ett försök att få dig att se vad du verkligen gör. Tydligen helt i onödan. Då du endast fortsätter att tro, att du ser mig. Vårens ingång
Av: Fatima Drott Undrar om våren är här. Hoppet inför det nya året. Början till nya liv av knoppar, grönska och djur. Solens strålar når oss, återigen för mer än några timmar. Värmande mot huden. Ett löfte om mer att komma. Längtar efter doften av morgondaggen och nyklippt gräs. Vill se snödroppar växa, upp ur marken. Vita små droppar, av blomblad, som bevisar att våren nu kommit. En av blommornas pionjärer. Undrar om du också hört kvittrande vid treslaget. Fåglarnas sång för att välkomna dagen. Det har inte riktigt börjat än. Men jag lovar, att det är en tidsfråga. Medan nattens timmar krymper. Längtar efter smaken av färsk ramslök till maten och att vara ute mer. Kylan är på sin utgång, mörkret lika så. Allt för att ge plats, till våren som är, eller skall komma. Osthyvels bruk
Av: Fatima Drott Osthyvlar är bra för att skära gurka i tunna skivor. Eller för att lirka upp tröga medicinburks lock. I vissa fall går den att skära med, då den är en tunn skiva metall. Plocka upp magneter går också alldeles utmärkt. I vissa fall går den symboliskt att använda som trollstav, dirigentpinne eller stafettpinne. I sand och jord går det att dra streck och rita. Ett annat område är att bruka den som byggsten eller dekoration. Eventuellt som en magnethållare eller magnettavla. Grävande är också det något man kan använda osthyveln till och för att skapa spår för att så frön i jord. En inte allt för vettig hackare går även an. Förlängare av armen är alltid praktiskt, eller för att fösa undan vad du inte vill röra. Självfallet går osthyvlar att använda som vapen och tortyrredskap. Beroende på modellen kan osthyveln bli en slunga. Tycker inte heller det vore konstigt att använda den i en fälla för möss och råttor. Eller som föremål som kan locka till sig kråkor som gillar glimmande föremål. Går antagligen att fortsätta, men min tid är slut. Förflutnas närvaro
Av: Fatima Drott Barnet jag var skuggar mig. Hon följer mina steg med dömande blickar. Det är som om hon svävar över min axel och ser allt jag gör. Kan nästan höra frågan ”Varför gör du inte mer?”, som en viskning vid mitt öra. Som att existera och leva inte är tillräckligt. Som att jag borde ha tagit mig an att förändra världen. Som att hon aldrig skulle ha gjort mina val. Vad vet barnet jag var om nödvändigheten i att ge upp? Vad vet hon om hur lite som finns kvar av elden som för alltid tycktes oändlig? Vad vet den ungen om att ständigt leva på gränsen till sin egen undergång? Där det största hotet ständigt var jag själv. Vet att hon fortfarande lever i illusionen att resten av världen är det största hotet. Människorna runtomkring är inget mot själen som vill förgöra sig själv. Men det är inte som att jag kan få mitt förflutna att lyssna. Inte när det är hon som hemsöker mig. Utan att känna hur jag förtärts genom åren. Hur tröttheten har fått mig att krympa tills jag blivit en fladdrande veke fast i en kropp jag knappt orkar lyfta. Tunga är mina lemmar vars improduktivitet hon dömer. Enligt henne bör jag vara stark nog för att göra vad alla hävdar är omöjligt. Nästintill som att det är min skyldighet, för alla ord som velat säga att vi inte är värda något bortom vad vi förmår att göra. Det är insikten som verkligen tär. Grunden till varför barnet jag var, dömer mig som ett misslyckande. Bitterheten lever som ett väsen på min tunga. Spelar ingen roll att smaken är ett fantasifoster utan koppling till sötman i luften som vill kväva mig. Tappat greppet om verkligheten. Är främst ett skal redo att erövras av mitt förflutnas spöke. Låt henne försöka förverkliga drömmar jag inte längre bryr mig om. Låt barnet försöka rädda världen som inte vill lyssna. Låt ungen få chansen att förgöra sig själv på nytt. Hon har inget annat val, då hon från början var dömd till att bli den jag är. Motivation för argumentation
Av: Fatima Drott Vi drömmer om rätten att få vara oss själva. Vi drömmer om rätten att bli accepterade. Vi drömmer om rätten, att leva efter våra värderingar. Ibland tycks det omöjligt då vi är olika. Vad som funkar för mig, är ingen lösning för dig. Kan sitta med alla svar, för mitt liv, utan en enda insikt, som kan hjälpa dig. Tror ändå det är värt att argumentera, bråka och inte vara överens. Det gäller däremot att komma ihåg vad som är viktigt. Argumentationer är för att hitta lösningar som funkar för oss involverade. Poängen är att lyssna, övertala och kompromissa. Olikheter måste få komma fram. Annars tvingas vi leva under en fasad dikterad till oss. Tvingade till att vara mindre än vi är. Förtryck främjar missnöje som bildar en tillvaro, där vi skyller på varandra. Att kasta stenar är lätt. Svårare är det att lyssna till sina motståndare. Till den graden att vi förstår deras varför. Anledningen bakom deras motivation. Orsaken till allt, som sagts och gjorts, från deras sida. Vill övertala dig, att bråk är värda att ha. Då de handlar om våra personliga gränser och vad vi vill ha från världen och varandra. Endast genom konfrontation kan vi sedan kompromissa. Värderingar behöver vägas mot varandra för att det ska bli rätt i varje situation. Acceptans är endast möjligt, när vi känner oss trygga med att vara oss själva. Of all trades
By: Fatima Drott Used to feel useless just because I couldn’t find or choose one talent to focus my all into. Instead, I felt myself drifting among possibilities never reaching the highest point of anything. Instead, I was constantly just one step away from the master of the current subject. Always amongst the good ones but never the best at what I did. Still, I could never choose just one thing to spend my time and life perfecting. At least not for long. Need variations to not dry out my soul. So, I drifted from project-to-project learning as I went. Others around me told me to abandon my dreams. That I couldn’t get anywhere without making a choice and abandon everything else. Preferably to choose something based upon the natural sciences, which I am good at. Uncaring that what I truly had was the ability to understand, what others already had figured out. My ability to reach further in those fields would always be dependent upon others. Not so, when it comes to the arts and my ability to reach beyond what already exists. So, I may be closer to a” Jack of all trades master of none” as the saying goes but let us not forget the continuation” though oftentimes better than master of one”. Inget säger
Av: Fatima Drott Vi säger inget till varann. I stället kräver vi förståelse, utan förklaringar. Undrar om jag är ensam om att inte kunna läsa tankar. Men ser snabbt, att andra bråkar, om samma grundproblem. Hur kan vi förvänta oss förståelse utan att lämna ut, hur vi tänker och känner? Jag vet att det är svårt. Tycker inte om att göra det själv. För vad kan hållas hemligt, bortom vad som lever inom oss? Allt annat blir bevittnat av världen. Och därmed omöjligt att förneka. Dessutom ser många tankar, känslor och själ, som grunden för vilka vi är. Ser själv på saken så. Min enda ursäkt till att inte dela med mig av vad som försiggår i min hjärna. Platsen som tycks ha alla svar, när det kommer till hur jag resonerar, är full av sanningar, som kan göra mig förstådd. Men ändå säger jag inget, om vad som är där. Vilket gör mig, till en av dem, bland oss, som inget säger, till andra. Att lyssna
Av: Fatima Drott Vill inte lyssna. Har egna problem att ta itu med. Men jag kan inte undvika att höra om nutidens alla fel. Som får mig att inse att allt vore lättare om folk vore bättre på att lyssna. Vill låtsas som om inget har med mig att göra. Att jag är en ö, ingen kan beröra. Tycker mig inte tillhöra mänskligheten. Massorna som ständigt, gör mig besviken. Vill inte ta det första steget själv. Hoppas ständigt, att någon annan, kan ta ansvaret. Dessvärre vet jag att om något ska bli gjort, är det bäst, att ta itu med det själv. Sak samma om allt annat vore lättare. När jag är ensam, om att lyssna. Skrivande verktyg
Av: Fatima Drott Jag är pennan som flyger över papperet. Medlet som lämnar ut ord av alla de slag. Ibland hjälper jag grymhet att få makt. Andra gånger skapar jag förståelse, som räddar liv. Många gånger lämnar jag ut sanningar, få får se. Ty jag är vapnet och skölden, som ofta blir förbisedd. Ett verktyg, även barn får hålla i sina händer. Trots alla böcker som är skrivna, glömmer alla ordens makt. Finns för många försköningar med tal ingen skulle lyssna på, i verkligheten. Människor är som regel inte logiska. För dem kommer känslor alltid före. Spelar ingen roll att de på papper får möjligheten att låtsas något annat. Ser och känner detta hela tiden, då vad som skrivs sällan stämmer, med orden, som sägs, i rummet. Improduktiv
Av: Fatima Drott Vet inte vad som är fel dagar som denna. Det är nästan så att jag vill att något ska gå mer fel. Om endast för att ha något att skylla på. I stället är det som om inget räknas. Varken min tid eller vad jag faktiskt gör. Hela min dag känns bortkastad. Har fått lite gjort om något. Tiden bryr sig definitivt inte. Den fortsätter gå oavsett vad jag gör. Endast inbillning när jag tror den förändrat sin takt. Spelar ingen roll om den två gånger om året ger eller tar en timme. Skillnaden är minimal enligt mig. Lämnar till andra att bli förvirrade eller omtöcknade. Allt jag kan göra är att försöka ta tag i tyglarna för mitt liv för att inte dränkas av strömmen av improduktiv tid. Zombiproblem
Av: Fatima Drott Kom hem till blodiga handavtryck på ytterdörren. Kunde inte göra annat än att himla med ögonen. Zombies är så himla korkade. Det är inte ens någon poäng att kalla Zoe hänsynslös. Då hon inte förstår konceptet av att vara hjälpsam. Antar att hon behöver mer hjärnkapacitet, för att ens förstå hur ohygieniskt blod är för oss som inte är ruttnande lik. Allt jag kan göra är att med en suck trolla bort smutsen från vår dörr. Därefter går jag till vardagsrummet där Lukas och Viktor spelar något fightingspel på Tv: n. En lösning efter de slog sönder en av mina talande dödskallar. Borde aldrig ha väntat mig något annat från en varulv och en vampyr som fortfarande är tonåringar. Inte för att någon av dem kommer glömma min direkta reaktion eller tiden de behövde leva som mina bokstavliga labbråttor. Vad kan jag säga, jag har ständigt nya formler och ritualer att testa. Krävdes att vår rektor la sig i för att jag skulle förvandla tillbaka dem från att ha varit råttor. Sedan dess har både Lukas och Viktor varit noga med att inte irritera mig. Kan dessvärre inte säga samma sak om Sedna. Inget tycks skrämma henne, sedan hon blev dränkt av sin far. Så nu måste jag stå ut med ett spöke som flyger igenom väggar och dörrar, när helst hon vill. Pojkarna som delar vårt studenthus är så mycket lättare att ha att göra med. Antar att skillnaden mellan levande och död är större än den mellan kön. Men det har väl alltid varit uppenbart? Går säkert även att argumentera att Viktor som vampyr kan räknas som död. Personligen skulle jag i stället hävda att vampyrer är frusna i tid. Inte mitt fel att människor tycker att alla behöver hjärtslag, för att ses som levande. Om inte annat så är Viktor och andra vampyrer betydligt smartare än zombies. Ingen verklig konkurrens men gående skelett, mumier och spöken tycks aldrig vara aktivt smarta. Deras förståelse av världen tycks nämligen leva i en sill medans de ständigt förlorar mer utav sig själva. Hittat mer än en ritual för att påskynda processen för att ta över deras personlighet med endast instruktioner. Är definitivt frestande att skaffa mig en armé av döda, dagar som denna. När att komma hem betyder blodiga handtag på dörren, för att Zoe är för korkad för att förstå problemet. Lika
Av: Fatima Drott De sa att vi är lika. Jag ville aldrig hålla med. Tycker inte om din envishet. Då du borde inse att det är jag som har rätt. Ogillar hur lite du är redo att lyssna. Det är viktiga saker jag har att säga dig. Förstår inte hur någon kan dra paralleller mellan individerna vi är. För allt de nämner, vill jag inte kännas vid. Du är endast förstärkta komponenter av dåliga egenskaper. Inte en chans att även jag lider utav dem. Vem som helst borde se att vi inte är lika. Din näsa är i vädret, ofta som om du känt doften av kodynga. Vart du än går hör man dina klackar klappra mot golvet. Bara din blotta närvaro gör att jag kokar av irritation. Önskar ofta att du ska behöva smaka på hur det är att vara i ditt sällskap. Bitterheten går nämligen knappt att beskriva. Även om den alltid tar över hela verkligheten så fort du är på plats eller någon säger, att vi, är lika. Bortglömt
Av: Fatima Drott Jag vet att du glömde bort mig. Våga inte förneka den sanningen. Spelar ingen roll att du hävdat mig vara ovärderlig. Det var endast ett hån mot verklighetens absoluta lagar. Vi båda vet det nu. Antar att jag visste möjligheten till detta från början. Vetat länge hur opålitliga minnen är. Inte för att någon vill höra mig rätta dem när de säger ”detta kommer jag aldrig glömma”. Alla tycks vilja förneka att de förlorar viktiga minnen. Som om en värdering kan få något att stanna kvar hos dig. Eller än värre, en önskan. Kan inte förklara hur vilja och goda avsikter aldrig är tillräckliga, på egen hand. Beslutsamhet är endast början av vad som behövs för att lyckas. Ty det är inte vad som är inom oss som spelar roll. Utan i stället sätter jag värde på vad vi gör. Vanorna som formar verkligheten och oss själva. Handlingarna vi visar våra medmänniskor och vad vi gör när vi tror oss vara ensamma. Reaktionerna vi lärt oss och de som avslöjar vilka vi är. På samma vis, som dina ord, nu idag avslöjade att du totalt glömt bort mig. Susans låda
Av: Fatima Drott ”Vet att jag gömde lådan här någonstans” säger Susan medans hon rotar i klädkammaren. Peter vill bara sucka, men han låter bli. Det hjälper att vara äldst bland sina syskon. Inte för att Edmund eller Lucy är här just nu. De är upptagna med att underhålla deras jobbigaste kusin. Personligen finner Peter det svårt nog att vara tillbaka från Narnia. Ingen lyssnar på honom här. Sak samma att han redan varit vuxen och regent för ett rike endast de som vet skulle tro på. Endast Susan tycks förstå hans dilemma, men samtidigt vill hon förneka allt de var med om. Undantaget är endast vad som finns i denna låda. Något som kom med dem till världen där de föddes. Borde varit omöjligt, är tanken Peter inte yttrar. Verkar orättvist att den som mest tvivlar ska ha något fysiskt att hålla fast vid. Ibland är det som om Peters småsyskon vägrar förstå vad han förlorat. Narnia är hans verkliga hem och att vara ett barn igen, som ingen vill lyssna till tär på det lilla tålamod han har kvar. Till slut kommer Susan tillbaka med en låda. Den ser väldigt oanmärkningsvärd ut. Gjord av äppelträ och inte mycket större än en vuxen mans skor. Susan räcker över lådan med orden ”Detta är det enda vi har kvar av Narnia, Peter”. Försiktigt öppnar han lådan. Doften av papper och bläck möter honom. Först förstår han inte vad som är framför hans ögon. Sedan ser han en lista med lagarna de stiftat tillsammans. Lagarna utan betydelse i denna värld. Nästa är en simpel karta Susan måste ha gjort själv. Annat tycks vara brev, men allt är skrivet med Susans handstil. Insikten kommer, att allt som är här, endast existerar för att Susan tagit sig tiden att bevara vad hon kan. Detta är lådan, där Susan valt att lämna, vad hon nu endast vill kalla för drömmar. Baserat på Narnia av C.S.Lewis. Saknat syskon
Av: Fatima Drott Tittar på gamla barnfoton. Tagna innan vi visste att du var dödligt sjuk. De är från när vi var på stranden. Vår sista sommar tillsammans. Du var bara ett år äldre än mig då. Hela nio år gammal. Ibland undrar jag om jag ska vara tacksam för att vi inget visste. För med insikten att du hade leukemi kändes det som om allt förändrades hemma. Vet att jag var övertygad om att du skulle bli frisk, din styrka tvivlade jag nämligen aldrig på. Plus att diagnosen på papperet inte kunde likställas med en dödsdom. Till och med när du var sjuk och bräcklig i sjukhussängen såg jag upp till dig. Ditt tålamod, förståelse och skratt var aldrig långt borta. Trots allt som pågick var du en klippa, mer mogen än våra föräldrar som än idag bråkar om vems fel det var att du försvann. Möjligen är det inte konstigt att jag vill sitta här bland gamla foton och minnen utav dig. Makten utanför
Av: Fatima Drott Vi lever i en berättelse som tycks fortsätta vad vi än gör. Är det för mycket begärt att be om ett slut? Bryr mig inte om det är lyckligt eller inte. Då vi förlorade den röda tråden, för länge sedan. Misstänker att de andra berättelserna inte har detta problem. Deras skribenter försöker inte få mer utav sina karaktärer än vi har att ge. Vet inte hur länge till jag orkar dra samma samtal, om och om igen. Borde inte mina medoffer inse vad jag förklarat tusentals gånger? Undrar vad deras erfarenheter är. När vi saknar förmågan att agera bortanför makten som styr våra liv. Eldens flicka
Av: Fatima Drott Flickan föddes ur gårdagens aska. Resterna utav den hon var. Människan som inte var tillräcklig i andras ögon. Så hon gav upp med att försöka vara sig själv. I förhoppningen om att hon kan bli någon annan idag. Därför steg hon upp med solen från resterna som överlevde branden som tog hennes förflutna i beslag. Nu vet ingen annan längre vem hon var. Istället får de nöja sig med vad flickan kan säga och göra idag. Hennes valda identitet har tillsynes mer förståelse inför andra. Hon kan se dina ledsna ögon trots ditt leende. Mer än ord hör hon när du talar. Nyanser och känslor når den flickan blivit. Melodier målar för henne upp vad som förr togs som hemligheter. Till en början tror hon sig vara fri. Innan hon känner acceptansen som en mild kram som ständigt blir hårdare och mer begränsande. Först när hon känner sig fast, inser flickan att smaken av färskt vatten och frihet, var en illusion. Doften av avgaser omger flickan som börjat inse att hon inte orkar vara sitt nya jag. Insikten får flickan att förvandlas till eld, för att förgöra sig själv på nytt, med förhoppningen att morgondagens försök ska gå bättre, än dagens. Alternativt jag
Av: Fatima Drott Tittar in i mitt förflutnas ögon. Barnet som var jag tittar tillbaka. Endast jag vet att vi är samma individ. I alla fall fram tills jag ändrar vad som var. Verkade så lätt på papperet att ändra allt. Glömde hur vad jag gör automatiskt förändrar vad som tidigare setts som låsta händelser. Likt dominobrickor eller en lavin får jag min egen historia att falla. Ändrar jag för mycket förblir jag inte den jag är. Allt vi vet och antar om tidsresor säger att mitt nuvarande jag blir till intetgjort vid ögonblicket när förändringarna tar bort min möjlighet att förbli mig själv. Tror däremot utbytet är värt uppoffringen då det förbättrar livet för mitt alternativa jag. Förtrodd
Av: Fatima Drott Det var länge sedan jag trodde på gott och ont. Mycket för att det gick att se båda kopplade till samma handling. Antar det var min stora anledning till att sluta bry mig. Vann inget på att försöka vara snäll. I stället uppskattades det med hjälp, jag själv främst tjänade på. Är lätt för majoriteten att endast se det uppenbara och vad de vill ska vara sant. Så därför står jag här, förtrodd med tidens nyckel, redo att förändra allt. Larven
Av: Fatima Drott En liten larv drömmer om att flyga. Dagar går och önskningen hålls tyst fast. Likt det viktigaste i världen. Det är en hemlighet larven inte törs dela med de andra. För inte ens en larv vill bli skrattad åt. Dyrbar och skör existerar föreställningen om hur det kan vara att flyga. Att se världen ovanifrån och veta att du kan se ut över allt. Grenar och gröna blad existerar i överflöd. Samtidigt som larven vet att mer borde finnas i världen. Men det är svårt att föreställa sig vad vi aldrig sett. För larver innebär det föreställandet av vanställda versioner av fåglar, helt efter hur de låter, när de kvittrar och ljudet av deras vingslag. Ty för larver är fåglar ett absolut hot, som för nära tar deras liv. Varje gång en fågel är nära, känner larven det som om nattens kyla håller på att ta över allt som existerar. I alla fall tills dagen då det blivit dags att tillverka puppor för varje liten larv. En instinktiv process de flesta larver knappt förstår. Men när larven som drömde om att flyga till slut får sina fjärilsvingar, då var möjligheterna sötare än blommornas nektar. Samtalstråd
Av: Fatima Drott Läs inte in, vad som saknas, med hjälp av kroppsspråk och ton. Vad jag har att säga, finns endast, bland mina ord. Dömda att förvandlas, på grund av din vana, att läsa av andra. Folk vars sanning förmedlas, i kroppspåk, jag aldrig lärt mig att förstå. Själv är jag simplare. Sanningen är vad jag säger. Allting annat är illusion, endast där för att jag ska verka som andra. Ett tvång, skapat av världen, där majoriteten pratar ett hemligt språk. Blir alltid fel, när du använder, samma förståelse, med mig. För vad du läser av, existerar inte bland vad jag säger. Orden är min lag och sanning. Glömmer du det, tappar du vårt samtals tråd och poängen jag försöker nå. |
Fatima DrottSkriver för att experimentera med tankar och iéer. Categories
All
Archives
May 2024
|