Osthyvels bruk
Av: Fatima Drott Osthyvlar är bra för att skära gurka i tunna skivor. Eller för att lirka upp tröga medicinburks lock. I vissa fall går den att skära med, då den är en tunn skiva metall. Plocka upp magneter går också alldeles utmärkt. I vissa fall går den symboliskt att använda som trollstav, dirigentpinne eller stafettpinne. I sand och jord går det att dra streck och rita. Ett annat område är att bruka den som byggsten eller dekoration. Eventuellt som en magnethållare eller magnettavla. Grävande är också det något man kan använda osthyveln till och för att skapa spår för att så frön i jord. En inte allt för vettig hackare går även an. Förlängare av armen är alltid praktiskt, eller för att fösa undan vad du inte vill röra. Självfallet går osthyvlar att använda som vapen och tortyrredskap. Beroende på modellen kan osthyveln bli en slunga. Tycker inte heller det vore konstigt att använda den i en fälla för möss och råttor. Eller som föremål som kan locka till sig kråkor som gillar glimmande föremål. Går antagligen att fortsätta, men min tid är slut.
0 Comments
Förlorad vän
Av: Fatima Drott Jag känner inte dig längre. Vet inte vad som hände. Det är som om någon, eller något, tagit över din kropp. Som om du är besatt, av något jag inte förstår. En förändring som skrämmer mig. Vill inte bli slukad, av ditt mörker. När jag är i din närhet känner jag hur min energi försvinner. Att vad jag är bryts ner, som om jag badar i frätande syra. För mig är det vad din andning blivit. Ett gift jag inte kan fly. Dina ord är som pilar riktade mot mina svagheter. Helt på grund av förtroendet vi förut delade. Nu har du svikit mig, bortom vad jag trodde var möjligt. Du var min bästa vän. Nu är du något värre än en fiende. Allt du säger, känns som om du lindar in mig, i taggtråd. Hårt och vasst mot min hud, pressar du på med varje ord. Ingen annan tycks höra, föraktet i din ton. Eller ens dina ord. Folk hävdar att jag inbillar mig. Endast jag hör hur du fräser ut spydiga kommentarer. Varje mening är en attack, för att bryta ner dem i din närhet. Hatar att jag är närmast. Att de omkring oss ständigt säger att jag ska ha förståelse och komma ihåg att du är min vän. Något som nu känns som en lögn. Tvivlar även på om det någonsin var sant. Då vad du är nu, är långt ifrån, vännen, jag förlorat. True to oneself
By: Fatima Drott Why is everything just a lost fight? Why is everything complicated? Why is everything not enough? You know that I have tried. A lot more than once. But truthfully, we both know, that the easy path, was never made, for people like us. We dream too big. Not because we have big shoes to fill. Or just for the shiny surface of success. For us it is a deep-rooted need to make a difference. Because we see what our world could be. Still, we know the hardships of being human and then some. Let others talk about their problems, even when you know solutions, at least until they ask for help. Otherwise, they will just diminish, everything you have to say. But it is hard to keep silent. As bad advice surrounds you. Trying to claim, that what you know isn’t true. What you know might not always be right, but it is what life have taught you. The hard lessons that made you and me into who we are. Who cares that everything in life feels like losing fights? When that is the price, for being true, to yourself. Livstecken
Av: Fatima Drott I vinterns mörker, väntar jag på livstecken, från djur och natur. |
Fatima DrottSkriver för att experimentera med tankar och iéer. Categories
All
Archives
May 2024
|