Winter moment
By: Fatima Drott Hills of snow is all I see. The whiteness is blinding. Hurting my eyes. Still, I can’t find anything else to rest my sight on. So instead, I let my eyelids fall closed, blocking out the world. Coldness surrounds me. Working itself in to my bones. Dare to take a couple of steps without opening my eyes. Under me I can feel and hear snow getting compressed. Then I stop, trying to experience the world without sight. A cold breeze plays across my face, smelling of frozen ice with a tint of pine. Don’t know if it is freedom, or a form of imprisonment. Only that the winter want to make itself at home, inside my lungs. Have to move to keep some warmth. Because I can’t become a part of the cold and survive. I am a human after all. No matter how much the world seem ready to accept me, as part of it.
0 Comments
Hurt within
By: Fatima Drott My heart is a warhammer striking the anvil. But every fight is a distraction from everything that truly matters. Still, I answer the calls, because it is all I have known. No matter how meaningless, they seem to me. Didn’t choose to whom, where or when I was born. All I can do, is take up the mantel, and pretend that my motivation is the same as for those around me. Even when I find their reasons to be shallow and without any merit. Fighting is my only opportunity to be myself. The only way I have learned to be seen, heard, and acknowledged. Don’t know what my life would be without harm to everything I am. Feelings, soul and body are only different planes of where my wounds hurt. Not that it matters, when I have learned to pretend, that everything is fine. Playing it safe
By: Fatima Drott Birds are flying above us. Singing their songs of freedom. Want to follow them, into the unknown. Days come and go, without me daring to take the first step. Instead, I cling to everything, I already know. Scared of what exists beyond my own harbour. Like so many other humans, I have found myself comfortable. To leave, is to risk everything, I already have and know. Beyond is both hope and doom. Both can become my fate if I leave my current reality. Playing it safe, is to stay where I am. Only dreaming about what exists beyond. Looking at other people reaching for the stars because they dared to be different. Everything has its price. Something most of us learn, after we already have chosen our foundation. Afterwards it gets harder to change, for every day that passes. Because why do we force ourselves to start from the beginning, when we don’t have to? Arbitrary rules
By: Fatima Drott Your fears seem meaningless to me. Still, you let phobias and biases dictate everything. Forgetting that our world is so much more, than what you deem safe. Because it is in the unknown, truth and madness both reside. So, search deeper into yourself and the world. Learn more about who you could have been, under different circumstances. No truth is absolute. Least of all those untested by time. Therefore, acknowledge that we live by different rules. All because we aren’t the same. Still the world likes to pretend, it is fair, by judging us all, by the same arbitrary rules. Not dreamt of
By: Fatima Drott You painted the world with your tears. Do you really expect it to seem like a happy place? Every memory is tainted, by the new layer. We are all lost now, because of you. Unable to change, what has happened. Instead, we all, have to adapt to our new reality. Ones again forced, to find our feet. Building a new sanctuary, from sand and stones. Feeling as if we lost our friends and family. Or at least our connection to them. Hate having to start over, once more. Seemed to have been so close, to answers and understanding. We were more than all our parts. Living lives, our forefathers, couldn’t even dream of. Akvarellövet
Av: Fatima Drott Grå är världen, under de täta molnen. Helt ohjälpt av regnet som öser ner. Undrar nästan om jag kommer tvättas bort. Känner mig nämligen som en bild, målad i akvarell. Skör och bräcklig under världens egna tårar. Vet inte exakt varför. Känslor är svåra att förklara. De riskerar att vara obegripliga även när de är mina egna. Upplever det nästan som om känslor hemsöker mig. Stundtals tror jag att de går att jämföra med starkt gripande musik. Är så lätt att bli uppslukad i tonerna, rytmerna och melodierna. Till och med om jag sitter stilla är det som om mitt inres frekvens uppslukas av musiken. Som om mitt hjärtats slag tas över utav rytmen som existerar utanför mig. Vill hävda att jag aldrig dansar till andras toner. Samtidigt som jag vet, att det är falskt. Då jag dansar som ett löv i luften. Flygandes på luftens strömmar. Väntandes på chansen att uppleva lukten av den nytvättade växtlighet som omger mig. Eget val
Av: Fatima Drott Krigar med mig själv. Varje val riskerar att bli fel. Har endast en livstid, då detta varit min sanning. Finns inget facit. Förstår inte hur någon, kan kräva att allt jag gör, måste vara rätt. De ber om det omöjliga. Dömer mig för varenda misstag, som om det är allt jag är. Hur skulle jag veta, att jag inget får säga, när ingen varnat mig innan? Kan inte läsa tankar eller förutse framtiden. Allt jag kan göra, är att fortsätta vidare genom livet, med lärdomarna jag plockat på mig under tiden. Mellan stolarna
Av: Fatima Drott Känns som om jag alltid hör hemma mellan stolarna. Hamnar aldrig rätt på skalan. Växlar ständigt mellan att vara för kompetent eller att inte klara av vad andra hävdar är lätt och därmed inte ansträngande. Varför tycks dessa människor inte förstå, att vi är olika. Dina barnlekar tar ut mig och om det är den enda vägen framåt, ut ur hålet där jag fastnat, betyder det att min energi kommer förbrukas, innan jag når markytan igen. Behöver göra upp nya planer och använda den lilla energin som är över, från andras lösningar, för att jobba mot en för mig hållbar framtid. Känner mig själv bäst, om vi ska vara ärliga. Så varför tror du att dina sanningar är allmängiltiga? Att vad du tycker är lätt, även är möjligt för mig? Gör vad jag blir tillsagd och känner hur mina tankar, känslor och min själ kvävs. Allt för att samhället är utformat för de som tillhör majoriteten och ingen av oss andra. Blomman
Av: Fatima Drott Människor kallar mig för ogräs. Vilket är oerhört respektlöst. Speciellt med tanke på att mina förfäder hjälpte deras. Vi är nämligen ätliga blommor, fulla av vitaminer, de behöver. Tacka vet jag att bli plockad, för mer än att förstöras. Att min död fyller en funktion. Om så endast, för en lek. Färre barn, plockar och blåser på oss nu. Då de vet, att våra vita och fjuniga former, är fulla utav frön. Början till mer ogräs, enligt deras föräldrar. Bara för att vi är livskraftiga och tycks kunna växa överallt, blir vi diskriminerade. Gula och glada, kommer vi fram på våren. Redo att åter möta världen. Försök görs överallt, för att sålla bort oss. Jag och mina släktingar, är däremot starkare. Det är nästintill omöjligt, att göra sig av med oss. I alla fall här, på ängen där jag växer, som en av tusentals maskrosor. Solen
Av: Fatima Drott Energi och värme, är vad som främst gör mig till vad jag är. Funnits civilisationer som missat, att jag är deras världscentrum. De trodde i stället mitt liv kretsar kring att ge dem värme och ljus. För upptagen med att brinna, för att vara ärlig. Likt alla andra stjärnor, som finns i universum. Äger ett eget solsystem, fullt med planeter, som kretsar runt mig, i en evig dans. Känner vad som finns omkring mig, genom både gravitation och värme. Liv på planeter är inte mitt främsta fokus. Men jorden tenderar att ha mycket, som utspelar sig på sin yta. Flera olika firanden hålls för att hedra mig, eller någon av gudomligheterna, som är relaterade till vad jag är. För jag kommer med ljus, som allt liv, på planeten behöver. En sanning som existerat, sedan den första encelliga organismen. Till den graden att jordens alla liv, kommer dö, på åtta minuter, utan mig. Vintergatans främsta stjärna, är nämligen jag. World´s light
By: Fatima Drott I have a little star, hiding in my hand. My only light, in a world of darkness. The living hope, of every living creature. Forgotten by my dying world. A simple friend, to me. More important, than all the symbolism, others want to mention and impose on my little star. We explore the darkness together. Looking for the hidden hope, still living on. Sometimes we reach out, for the individuals balancing, on the edge, of life and destruction. Chaos and order stay within reach for us. Two sides of the same coin. Partners as much as they are opposites. Like me and my little star. Because I am the night sky, holding the worlds light, in my hands. Saknar dig redan
Av: Fatima Drott Fångar tårar, innan de hinner falla. Sorg vilar tungt, i mitt hjärta. Drömmer om vad som var. Minns glädjen vi brukade dela. Stunderna av förståelse, endast du kunde ge mig. Säg vem är jag utan dig? Endast en människa, på jorden. Är jag fortfarande din vän, när du inte längre är här? Saknar dig redan, min vän. Vet världen vad den förlorat? Eller är det bara jag, som mins allt, du var. Ett lyssnande öra. Empati utan like, och hjärtat, redo att dela, vad du visste och förstod. Ingen kommer någonsin kunna ta din plats, i mitt hjärta. För du finns fortfarande där, och fyller din kammare med ekon, skapade av minnen, jag fortfarande räknar, bland mina skatter. Du var alltid ovärderlig. Sa dessvärre det, till dig, allt för sällan. Ibland var du min glädje. Stundtals var du mitt mod. Alltid var du hjärtat, som orkade med mig. Hoppas jag, för dig, var mer än en börda. Att jag samtidigt var, vad du behövde, medan du levde. Tillfälliga röster
Av: Fatima Drott Leker med tankar, som inte är mina. De har följt mig genom livet. Röster och skuggor, från alla tider och kulturer. Förstår inte vad som sägs, med ord. I stället kommunicerar de, med min själ. Missar ofta, att jag är en del, av det eviga samtalet. Formad som jag är, av världens nu. Endast en byggsten, av verkligheten, precis som du. Lever som tankars prövning, gör vi. Då idéer har människor, mer än vi har idéer. Så glöm tanken, på att vara unik. För vi är alla, endast tillfälliga röster, uttryckta i världen. An unconscious choice
By: Fatima Drott A child was born into hardship. But that wasn´t what made her strange. A peculiar creature she was. Searching for answers, long forgotten. Expecting to understand, our alienating world. The exploring seemingly without end. Answers continuously without reach. Even so, she searched, high and low. Changing herself, along the way. No one able to understand, what she had become. Because she chose knowledge, instead of connection. And humans are social creatures. They need to resonate, with each other. To compare experiences, and feelings. Anything else, means loneliness. Väggarnas viskningar
Av: Fatima Drott Jag visste inte vad som väckte mig. Först trodde jag det var ett susande i ventilationen. Gick därför upp för att hitta ljudets ursprung. Ju närmare jag kom, desto mer kändes det som om någon eller flera pratade. Ingen borde vara här. Bor ensam i detta hus. ”Låt mig gå. Snälla släpp mig fri.” var de första orden jag kunde urskilja. Till en början förväntade jag mig att någon fastnat i ett hemligt rum, mellan väggarna eller i ventilationen. Så jag började leta, även om det var mitt i natten och all belysning kändes dimmig. Tittade bakom alla tavlor och provade alla bokhyllors böcker i ett försök att hitta dolda utrymmen, där någon fastnat. I slutändan var det en väggfast ljusstake som öppnade upp väggen. Öppningen var stor nog för att släppa igenom en vuxen man. Samtidigt som den var så pass mörk, att allt jag kunde se var en trappa som ledde neråt. Möjligen var det korkat, men jag valde att ta mig ner. Stegen var branta, i ett försök att ta mindre plats. Endast tur att de dessutom inte var hala. Behöver inte ens sträcka ut mina armar hela vägen för att kunna känna de kalla stenväggarna. Med varje steg, tyckte jag mig komma närmare rösterna. Förväntade mig ärligt talat en fängelsehåla på bottnen. I stället var det ett väl inrett rum. Behövde kolla närmare för att upptäcka vad som verkligen fanns framför mig. Hyllor var fyllda med gamla böcker, utan titlar, på sina omslag. En gammal dammig soffa stor nog att sova i. Ett skrivbord täckt med böcker, papper och skrivutrustning. Mest anmärkningsvärda jag fann var blyertspennor. Även om andra skulle anmärka på jordgloben och kartorna som lyste upp med information, så fort jag vidrörde dem. Trots att de helt saknade elektronik. Riktiga hemligheten, fanns i informationen jag var omgiven av. Började med att gå igenom det som fanns på skrivbordet. Hela rummet luktade av örter, terpentinolja och trä. Något som möjligen gjorts för att dölja andra dofter. Som de malda benen som blivit inblandade i betongen som håller ihop stenarna, hela huset blivit byggt utav. Själarna som nu är fångade, för att skydda familjen, från utomstående hot. Släkten som jag härstammar från. Hemligheterna jag ärvt, hindrar mig därför från att fortsätta vilja släppa individerna, som orsakar viskningarna, som finns i mina väggar fria. Dockan
Av: Fatima Drott Det var en gång en docka, som lärde sig prata. Plötsligt räckte det inte, att vara söt och fin. Hon behövde lära sig sociala regler och nya ämnen, för att hålla längre och intressantare samtal. Var inte längre märkvärdigt, med endast ord. Ständigt ville samhället ha mer. Likt en haj som känner doften av blod, trampade de på dockans självkänsla. Hon märkte att de alltid ville ha och ta, utan att någonsin vara hjälpsamma mot henne, utan egen vinning. Grunden av hennes hat, skapades här. Bakom hennes falska leende och ytliga snällhet. Sakta men säkert, blev hon mer, bakom fasaden. Dolt från omvärlden, lärde hon sig mer, av livets grymmare sidor. Ett dolt utlopp för ilskan, hon var tvungen att dölja. Dröjde inte mycket länge, innan hon var tvungen att prova själv. I början var det bara lite våld, mot folk som kunde intala sig själva, att det var inbillning. ”Porslinsdockan kan knappast ha gjort något, den har inget eget liv”. Möjligen var det de orden, som blev sista droppen. Likt ett sår, gjort av en trasig flaska, skar de in i henne. Slet sönder det sista, av hennes medkänsla. Allt som blev kvar, var illvilja och hat. Sakta men säkert, följde hon efter kvinnan. Under natten, tog hon kvinnans liv. När polisen kom, var hon i rummet, orörlig och ren. Dockan såg ut över rummet och gillade känslan, det gav henne. Åter hade hon makt över sitt liv. Vilket var den sista biten som behövdes, för att hon skulle bli, skräckhistoriernas docka. Best for me
By: Fatima Drott Lost myself, a long time ago. It seemed to be a must, for growing up. And now I constantly search, for information, about the person, I see in the mirror. Because she is, a stranger to me. Always judging me, for everything I haven’t done. Can almost hear her reprimanding me, for not doing more. Nothing is enough, according to her. Sometimes her words seem made to break me down. To take away everything, I have built up, through the years. Crazy to think, that somewhere, we must be the same person. How is that possible? When we seem to want different things, from life. She is afraid of being different. While I want to be seen and appreciated, for who I am. Every decision leads somewhere, on the scale. Being different, is a must to be myself. The opposite is only hiding and burning away, my last energy. Something I know is unsustainable, if I want to do more, than wither away. Which is why, I will put everything I am, to reach for my dreams. Lost enough of myself, doing what others told me is wise. Even when I knew that no one, other than me, is able to know, what is truly best for me. Världens mysterier
Av: Fatima Drott Vill visa dig världens alla mysterier. Hemligheterna som vilar i det stilla och tysta. Möjligheterna som finns vid varje val. Leker med tanken att låna dig mina ögon. Försöker visa dig vad jag ser. Beskriva världen som den ter sig för mig. För jag vet att vi upplever den som om vi lever i olika världar. Ser du magin i luften? Drömmarna som ständigt skapas, vid varje andetag? Sländorna som spinner samman stundens skuggor. Låt tankarna leka med möjligheterna som ständigt omger oss. Väv din egen verklighet för trådarna finns runt omkring oss, och kunskapen om hur finns inom dig. Möjligheterna är oändliga när du väl börjat. Och hemligheter finns bakom alla leenden, i synnerhet hos dem som känner till världens mysterier. |
Fatima DrottSkriver för att experimentera med tankar och iéer. Categories
All
Archives
May 2024
|