Zombiproblem
Av: Fatima Drott Kom hem till blodiga handavtryck på ytterdörren. Kunde inte göra annat än att himla med ögonen. Zombies är så himla korkade. Det är inte ens någon poäng att kalla Zoe hänsynslös. Då hon inte förstår konceptet av att vara hjälpsam. Antar att hon behöver mer hjärnkapacitet, för att ens förstå hur ohygieniskt blod är för oss som inte är ruttnande lik. Allt jag kan göra är att med en suck trolla bort smutsen från vår dörr. Därefter går jag till vardagsrummet där Lukas och Viktor spelar något fightingspel på Tv: n. En lösning efter de slog sönder en av mina talande dödskallar. Borde aldrig ha väntat mig något annat från en varulv och en vampyr som fortfarande är tonåringar. Inte för att någon av dem kommer glömma min direkta reaktion eller tiden de behövde leva som mina bokstavliga labbråttor. Vad kan jag säga, jag har ständigt nya formler och ritualer att testa. Krävdes att vår rektor la sig i för att jag skulle förvandla tillbaka dem från att ha varit råttor. Sedan dess har både Lukas och Viktor varit noga med att inte irritera mig. Kan dessvärre inte säga samma sak om Sedna. Inget tycks skrämma henne, sedan hon blev dränkt av sin far. Så nu måste jag stå ut med ett spöke som flyger igenom väggar och dörrar, när helst hon vill. Pojkarna som delar vårt studenthus är så mycket lättare att ha att göra med. Antar att skillnaden mellan levande och död är större än den mellan kön. Men det har väl alltid varit uppenbart? Går säkert även att argumentera att Viktor som vampyr kan räknas som död. Personligen skulle jag i stället hävda att vampyrer är frusna i tid. Inte mitt fel att människor tycker att alla behöver hjärtslag, för att ses som levande. Om inte annat så är Viktor och andra vampyrer betydligt smartare än zombies. Ingen verklig konkurrens men gående skelett, mumier och spöken tycks aldrig vara aktivt smarta. Deras förståelse av världen tycks nämligen leva i en sill medans de ständigt förlorar mer utav sig själva. Hittat mer än en ritual för att påskynda processen för att ta över deras personlighet med endast instruktioner. Är definitivt frestande att skaffa mig en armé av döda, dagar som denna. När att komma hem betyder blodiga handtag på dörren, för att Zoe är för korkad för att förstå problemet.
0 Comments
Lika
Av: Fatima Drott De sa att vi är lika. Jag ville aldrig hålla med. Tycker inte om din envishet. Då du borde inse att det är jag som har rätt. Ogillar hur lite du är redo att lyssna. Det är viktiga saker jag har att säga dig. Förstår inte hur någon kan dra paralleller mellan individerna vi är. För allt de nämner, vill jag inte kännas vid. Du är endast förstärkta komponenter av dåliga egenskaper. Inte en chans att även jag lider utav dem. Vem som helst borde se att vi inte är lika. Din näsa är i vädret, ofta som om du känt doften av kodynga. Vart du än går hör man dina klackar klappra mot golvet. Bara din blotta närvaro gör att jag kokar av irritation. Önskar ofta att du ska behöva smaka på hur det är att vara i ditt sällskap. Bitterheten går nämligen knappt att beskriva. Även om den alltid tar över hela verkligheten så fort du är på plats eller någon säger, att vi, är lika. Bortglömt
Av: Fatima Drott Jag vet att du glömde bort mig. Våga inte förneka den sanningen. Spelar ingen roll att du hävdat mig vara ovärderlig. Det var endast ett hån mot verklighetens absoluta lagar. Vi båda vet det nu. Antar att jag visste möjligheten till detta från början. Vetat länge hur opålitliga minnen är. Inte för att någon vill höra mig rätta dem när de säger ”detta kommer jag aldrig glömma”. Alla tycks vilja förneka att de förlorar viktiga minnen. Som om en värdering kan få något att stanna kvar hos dig. Eller än värre, en önskan. Kan inte förklara hur vilja och goda avsikter aldrig är tillräckliga, på egen hand. Beslutsamhet är endast början av vad som behövs för att lyckas. Ty det är inte vad som är inom oss som spelar roll. Utan i stället sätter jag värde på vad vi gör. Vanorna som formar verkligheten och oss själva. Handlingarna vi visar våra medmänniskor och vad vi gör när vi tror oss vara ensamma. Reaktionerna vi lärt oss och de som avslöjar vilka vi är. På samma vis, som dina ord, nu idag avslöjade att du totalt glömt bort mig. Susans låda
Av: Fatima Drott ”Vet att jag gömde lådan här någonstans” säger Susan medans hon rotar i klädkammaren. Peter vill bara sucka, men han låter bli. Det hjälper att vara äldst bland sina syskon. Inte för att Edmund eller Lucy är här just nu. De är upptagna med att underhålla deras jobbigaste kusin. Personligen finner Peter det svårt nog att vara tillbaka från Narnia. Ingen lyssnar på honom här. Sak samma att han redan varit vuxen och regent för ett rike endast de som vet skulle tro på. Endast Susan tycks förstå hans dilemma, men samtidigt vill hon förneka allt de var med om. Undantaget är endast vad som finns i denna låda. Något som kom med dem till världen där de föddes. Borde varit omöjligt, är tanken Peter inte yttrar. Verkar orättvist att den som mest tvivlar ska ha något fysiskt att hålla fast vid. Ibland är det som om Peters småsyskon vägrar förstå vad han förlorat. Narnia är hans verkliga hem och att vara ett barn igen, som ingen vill lyssna till tär på det lilla tålamod han har kvar. Till slut kommer Susan tillbaka med en låda. Den ser väldigt oanmärkningsvärd ut. Gjord av äppelträ och inte mycket större än en vuxen mans skor. Susan räcker över lådan med orden ”Detta är det enda vi har kvar av Narnia, Peter”. Försiktigt öppnar han lådan. Doften av papper och bläck möter honom. Först förstår han inte vad som är framför hans ögon. Sedan ser han en lista med lagarna de stiftat tillsammans. Lagarna utan betydelse i denna värld. Nästa är en simpel karta Susan måste ha gjort själv. Annat tycks vara brev, men allt är skrivet med Susans handstil. Insikten kommer, att allt som är här, endast existerar för att Susan tagit sig tiden att bevara vad hon kan. Detta är lådan, där Susan valt att lämna, vad hon nu endast vill kalla för drömmar. Baserat på Narnia av C.S.Lewis. Saknat syskon
Av: Fatima Drott Tittar på gamla barnfoton. Tagna innan vi visste att du var dödligt sjuk. De är från när vi var på stranden. Vår sista sommar tillsammans. Du var bara ett år äldre än mig då. Hela nio år gammal. Ibland undrar jag om jag ska vara tacksam för att vi inget visste. För med insikten att du hade leukemi kändes det som om allt förändrades hemma. Vet att jag var övertygad om att du skulle bli frisk, din styrka tvivlade jag nämligen aldrig på. Plus att diagnosen på papperet inte kunde likställas med en dödsdom. Till och med när du var sjuk och bräcklig i sjukhussängen såg jag upp till dig. Ditt tålamod, förståelse och skratt var aldrig långt borta. Trots allt som pågick var du en klippa, mer mogen än våra föräldrar som än idag bråkar om vems fel det var att du försvann. Möjligen är det inte konstigt att jag vill sitta här bland gamla foton och minnen utav dig. Endast ljud
Av: Fatima Drott Mitt huvud är endast en öronsnäcka. Hela min värld är endast vad jag hör. För mig blir därför endast ljud viktiga. Spelar ingen roll om det är en symfoni eller oljud som skär in i mig. Oavsett blir de nämligen hela min värld. Låga till höga toner målar upp min verklighet. De skapar för mig en resa med intriger och djup svåra att förstå. Lever med ett tvång inom mig att försöka begripa resten av universum, genom ljuden jag hör. Det är både ett nöje och en plåga. Då det är ett äventyr, jag aldrig tycks bemästra. Makten utanför
Av: Fatima Drott Vi lever i en berättelse som tycks fortsätta vad vi än gör. Är det för mycket begärt att be om ett slut? Bryr mig inte om det är lyckligt eller inte. Då vi förlorade den röda tråden, för länge sedan. Misstänker att de andra berättelserna inte har detta problem. Deras skribenter försöker inte få mer utav sina karaktärer än vi har att ge. Vet inte hur länge till jag orkar dra samma samtal, om och om igen. Borde inte mina medoffer inse vad jag förklarat tusentals gånger? Undrar vad deras erfarenheter är. När vi saknar förmågan att agera bortanför makten som styr våra liv. Eldens flicka
Av: Fatima Drott Flickan föddes ur gårdagens aska. Resterna utav den hon var. Människan som inte var tillräcklig i andras ögon. Så hon gav upp med att försöka vara sig själv. I förhoppningen om att hon kan bli någon annan idag. Därför steg hon upp med solen från resterna som överlevde branden som tog hennes förflutna i beslag. Nu vet ingen annan längre vem hon var. Istället får de nöja sig med vad flickan kan säga och göra idag. Hennes valda identitet har tillsynes mer förståelse inför andra. Hon kan se dina ledsna ögon trots ditt leende. Mer än ord hör hon när du talar. Nyanser och känslor når den flickan blivit. Melodier målar för henne upp vad som förr togs som hemligheter. Till en början tror hon sig vara fri. Innan hon känner acceptansen som en mild kram som ständigt blir hårdare och mer begränsande. Först när hon känner sig fast, inser flickan att smaken av färskt vatten och frihet, var en illusion. Doften av avgaser omger flickan som börjat inse att hon inte orkar vara sitt nya jag. Insikten får flickan att förvandlas till eld, för att förgöra sig själv på nytt, med förhoppningen att morgondagens försök ska gå bättre, än dagens. |
Fatima DrottSkriver för att experimentera med tankar och iéer. Categories
All
Archives
May 2024
|