Blödande själ
Av: Fatima Drott Hinner inte tänka klart tanken förrän den hamnat på papperet. Verklig, innan jag hunnit fånga den, med censurens bojor. Vill inte visa mitt råa hjärta, som blöder bland orden. Smärtan som fortfarande är för rå, synlig inför alla. Ögon dömer mig, för vad de inte förstår. Förblir ändå bunden till bordet, papperet och pennan. Fast bland minnen, mer verkliga än nuet. Känner hur jag drunknar. Livbojor når mig inte, där jag sitter under tidigare sorger. Tårar har blivit min verklighet. Sväljer åter en klump som fastnar i halsen. Ser blod blandas med tårar på papperet. Både min kropp och själ blöder ut. Men världen fortsätter utan mig. Är inte ens en droppe i havet, för resten av mänskligheten. Lider i ensamhet, eller som ett spektakel, för andra att jämföra sig med. Vet inte vad de tror mig vara. Någon som aldrig skulle kunna vara dem, möjligtvis. Vilken lögn det är. Vi kan alla falla ner djupare. Avgrunden har inget slut. Lärde mig den hårda vägen. Innan jag övergav hoppet. Känner fortfarande bitterheten på min tunga. Smaken av mitt sista kaffe. Offrar konstant energi, för att fungera som något mer än en borttynande skugga. Allt för att förneka, att det är allt jag blivit. Skuggan av mitt forna jag. Individen som trodde sig kunna övervinna allt. Tvivlar på att folk vet vad de har, innan de förlorar sin verklighet, sina förmågor och sin sanning. Hade själv ingen chans att ana innan det blev för sent. Lyssnade inte på andras varningar. Trodde mig veta bättre. Hör sällan något nu. Tickandet har slutat, tiden eller endast klockorna, har stannat. Förr var de ett trummande, jag kunde känna i luften. Beviset för att jag fortfarande levde, tycks ha försvunnit, likt doften av grillrök i vinden. Min verklighet nu är endast papper, tårar och blod. Medan det sista jag är, blöder ut.
0 Comments
Fångad fundering
Av: Fatima Drott Sålde inte bokstavligen min själ, för framgång, talang och erkännande. Förväxlingen ligger i att kreativa uttrycksformer ofta kräver att vi lägger ner vår själ i det vi skapar. Antar att det är varför det finns många berättelser där en karaktär säljer sin själ till djävulen, för talang i de kreativa fälten. Mycket av den vackraste konsten bygger på upplevd smärta. Verkligheten förändrad till något annat. Inte konstigt att vi upplever konst, musik och litteratur som läkande för själen, när den träffar rätt. Common-sense
By: Fatima Drott You heard it from someone else. Believing their word and memory, over what you know about me. Don’t you believe, in your own ability, to judge people? It’s an important question, when we have, known each other, for years. Don’t think you, would like the reverse, to have happened. That I would take, the word of a stranger, above what years of friendship, has always shown me. Don’t assume, based on what, strangers say. Listen instead, to what experience, have thought you, through the years. Don’t think, that’s too much to ask, of a friend. Det bortglömdas hem
Av: Fatima Drott Gräver bland minnen, som aldrig var mina. Letar efter andras sanningar, tiden tvingat dem att glömma. Är endast här, för att alla andra glömt bort mig. Vet inte vad jag ska kalla denna plats, förutom det bortglömdas hem. Vet inte hur länge jag varit här. Antagligen oviktigt, då vi tycks vara bortom tid och rum. Ensam även när jag är omringad av andras gamla tankar och drömmar. Du är den första jag kunnat prata med, sedan jag kom hit. Ber om ursäkt om det betyder att du blivit bortglömd. Trevligt att ha sällskap däremot. Vi behöver inte äta här. Aldrig blivit hungrig sedan jag kom hit. Är ändå en upplevelse att känna smaker, när jag hittar något gott. Tenderar oftast vara fallfrukt, vilket är en av anledningarna till att det är bra att ha en kniv. Tidigare idag fann jag söt och god vaniljglass. Definitivt en lyx då jag endast kan hitta vad andra glömt bort. Vilket ofta betyder grönsaker. Antagligen fler som glömmer att de behöver äta grönsaker än folk som vill missa sin efterrätt. Självfallet endast ett antagande, men det finns i princip ingen som kan ge mig det verkliga svaret. Allt jag kan göra är att leta i dessa högar av prylar, drömmar och tankar. Visst tycks de oändliga? Du kan antagligen lära dig en del av att stanna vid ytan. Personligen tycker jag det är värt besväret att gräva. De riktiga skatterna tenderar att finnas längre in. Barndomsdrömmar är mina absoluta favoriter. Passionen, glädjen och oövervinnligheten är inspirerande. Vuxna glömmer oftast bort mycket från sin barndom. Något som ger mig mycket att hitta. Kan ibland höra minnena viska. Tror de vill bli hittade. Misstänker att de gillar uppmärksamhet på samma vis som barnen de en gång tillhörde. Barnen som nu säkert blivit vuxna. Individer som glömt bort allt, som nu omger oss. Allt det bortglömdas hem. The Abyss-creator
By: Fatima Drott I was told to not tale tales, as a child. That I had to be reasonable and stop dreaming. To pretend that what I can see, isn’t in front of me. To stop talking to people, only I seem able to see. To ignore the horrors in front of me. “The only real monsters, in existence, is terrible humans”, I was told constantly. That those individuals, are the only ones, I have to fear. Everything else, only exists in my imagination, according to my parents and teachers. So, I stop telling them, about the demons, constantly around them. The Energy-thieves, that I have learned age people prematurely. Whisperers that with time take away humans’ self-esteem. But the truly dangerous one is what I have in front of me. Only my previous conversations with the other monsters, make me recognize the Abyss-creator. It is the ruler of all monsters, because of the fear they have for its powers. The Abyss-creator is a compilation of everything it has consumed in its four thousand years of existence. Can feel how everything around the humanlike figure seems to become less. With its four arms the Abyss-creator reaches for those closest. His head is that of a vulture, a consumer of corpses. Somehow people seem to know that they shouldn’t stay here. Some I know listen to the Whisperer sitting on their shoulder, believing it is their own thoughts. Personally, I am petrified, unable to stop looking at the character from my nightmares. Know that I should run. But I am human and bound by fascination of the macabre. Still, I need to leave. If I don’t want to become a part of the Abyss-creator. But my feet seem glued to the floor. How did this thing come in? How come, that those that can’t see the monster, are more able to flee? How did this become my fate? Can feel my skin peel of, cell by cell. Leaving me to dissolve into the power field around the Abyss-creator. Don’t know how I can continue to think, as my body turns into nothing but particles, floating into the being’s skin. Reality is shifting. Suddenly I’m part of a hole, made of a conscience that know things I didn’t believe possible. A mind that want to understand everything, by making it a part of me. Eating my way true reality. Like the human that could see me. Something that seldom happens. An opportunity to evolve, what I can know by only looking at things and life. Making it possible to consume less and therefore letting the world around me continue to exist longer. Ensam vandrare
Av: Fatima Drott De sa att jag inte var värd något. Att världen vore en bättre plats utan mig. Ingen ville tro på att jag någonsin varit mänsklig. I stället ser de mig som ett muterat djur. Vanbildad och ful är mer än ord för mitt yttre. Förolämpningar handlar även om min själ, det lilla som finns kvar. Vet att jag en gång var en vanlig flicka, med omärkvärdiga drömmar. Den tiden har nu varit förbi länge. Nu vandrar jag i stället runt bland sumpmarker och lik. I ett evigt försök att hitta någon annan som mig. |
Fatima DrottSkriver för att experimentera med tankar och iéer. Categories
All
Archives
May 2024
|