Kärlets botten
Av: Fatima Drott Jag håller keramikkärlet i min hand. I princip är det en liten kruka med lock. Tyngden i min hand säger mig att något är inuti. Förstår knappt att det är helt. Ser tydligt tidens spår. Missfärgning, rispor och vad jag hoppas är mossa. Tar upp en pinne från marken för att följa skåran där kärlet möter locket. Sakta och försiktigt tar jag bort förseglingen. Är omöjligt för mig att släppa min nyfikenhet. Så jag tar ingen paus, förrän locket är av. I bottnen ser jag endast ett otroligt djup som fängslar mig så pass totalt, att jag glömmer bort resten av världen.
0 Comments
Halv-officiell uppdatering
Av: Fatima Drott Hej! Här kommer uppdateringen ni envisas om att ha. Förstår fortfarande inte varför jag inte bara får njuta av att vara på andra sidan av jorden. Speciellt när jag dagligen hjälper till med att ta hand om plantorna här omkring. Lovar det är i princip ett heltidsjobb, med 30 timmar i veckan. Värst är de muterade köttätande växterna. Såg en antilop bli svald igår. Ständigt jobbar vi tillsammans för att ingen ska råka illa ut. Saknar definitivt inte hur teknik och alla dess fel tagit över er del av världen. Städerna gjorda likt 3Dimensionella labyrinter där all information är kopplad och fastbunden till endast skärmar. Här har jag i stället möjlighet att ta in världen genom fler sinnen. Ha det bra i den tråkigare delen av världen, tills vi hörs igen. /Anna Getting lost
By: Fatima Drott ”Forget the truth. It won’t help you here, where the strange and ignored thoughts rein. For some, this isn’t an unacknowledged part of reality. Most of them, get classified as crazy. So, you know you are in good company.” the blue and orange racoon tells me before running away. I look around, but there is no structure or order to find. Everything is honestly everywhere. Houses and trees seem to be part of each other. At least one octopus is swimming in the sky. Humans exist, walking and talking together with furniture, plants, and mythological creatures. “Have sanity abandoned me?” continues to be my primary thought as I walk further into the chaotic world presented to me. Afraid I will get lost, among the streets that exist everywhere. Some are part of the sky; others are horizontal, and the strangest ones are glitching. Whispers seem to be around the corners. But when I get to them, nothing is there. Secrets are around me, constantly out of reach. Trying to tempt me, further in. Can almost taste the sweet reward of conquering the unknown, so I continue to move closer to the voices I hear. All that matters is getting to the truth. The answer to every question. Can feel that it exists close to me now. Like a promise flowing in my blood, traveling further with every heartbeat. This is all that matters to me now. Around every corner I expect to find the world’s greatest treasure. Know it’s out here somewhere. So, I search the world around me. Lifting sticks, leaves, and pottery. Still the truth remains unreached by me. Constantly tempting me further away, from what I know and recognise. Feels as if I am forgetting who I am. Guessing that knowledge will be found with every other truth. Therefore, I dig into the earth, sky, and water. Disturbing the slumber of those residing just beyond the surface. Smells raise from where I dig. Some are fresh like the ocean breeze, others are grounding like fertile soil, but one is disturbing, because it is one of decay. It feels as if I am merging with my surroundings. Who I was is getting lost. Instead, I take on parts of what is closest to me. From the purple mosquito to the dancing table, I borrow and adopt their defining characteristics into my new personality. Believing it wouldn’t have come to this, if I had left searching for the truth, alone. Enligt dig
Av: Fatima Drott Min frihet var aldrig självklar. Det fanns mycket som ville binda mig till det förflutna. Kändes som om jag var kedjad, bunden och limmad, vid allt jag lärt mig att hata. Behövde som oftast kväva mina åsikter. Fast stannade de i halsen, medan alla andra hade rätten att säga vad som helst de ville. Ansåg att världen var orättvis. Tyckte mig få betala för alla andras trångsynthet. Du ser detta utifrån och märker ingen skillnad på mig och de andra. Enligt dig, är jag nämligen fri. Framtidsform
Av: Fatima Drott När jag föddes gavs jag en framtid. Delar kan ha setts som självklara. Samtidigt är endast döden garanterad. Allting till dess har möjligheten att bli vad som helst. Hur mycket våra föräldrar orkar med oss, spelar roll. Vännerna vi får, påverkar vad vi ser av världen. Syskon formas med oss. Styrt tycks inget verkligen vara. Vi är bråkdelar av kaoset som är verkligheten. Vår sanning gäller inte alla. Samtidigt är det grunden vi arbetar utifrån, för att handskas med allt i livet. Problem, motgångar och framgångar vävs ständigt ihop när det kommer till mina erfarenheter. Från barnsben tills jag knappt orkar något mer har det varit sant. Finns så mycket jag skulle kunna säga, att jag som oftast aldrig väljer något. Möjligen är mitt förflutna oviktigt, när jag fortfarande lever och därmed har någon form utav framtid. Ovälkommen tystnad
Av: Fatima Drott De säger fortfarande ingenting. Är däremot säker på att jag såg stenarna tala, sjunga och dansa igår. Dessvärre vill de nu inte bevisa att de är mer än klumpar av materia. Jag lovar att det inte var inbillning. Snälla tro på vad jag har att säga. Hatar din dömande tystnad. Som om allt jag säger är galenskap. Varför gör du detta mot mig? Tycks som om endast din korthet, hindrar dig från att bokstavligen se ner på mig. Vad har världen kommit till? Vi tycks aldrig komma överens längre. Och nu säger inte ens du någonting. Osynlig gåva
Av: Fatima Drott Vill ge dig sanningen. I en förhoppning, att den kan rädda dig, från mina misstag. Vet däremot, att lösningen, är långt ifrån så pass enkel. Drömmer om en simplare värld. Där det går att bespara dig onödiga sorger. I stället behöver vi båda lära oss allt genom våra egna misslyckade försök. Ville ge dig alla svar. Lösningarna jag hittat till mina egna problem. Du ville inte lyssna. Du trodde dig veta bättre. Du tvingades leva med konsekvenserna. Varför gör vi detta mot oss själva? Varför lyssnar vi ständigt för lite eller för mycket på andra? Varför kan jag inte, använda mina lärdomar, för att bespara dig onödiga problem? Viljan är att ge dig en bättre framtid. Allt jag kräver är att du försöker lyssna. Vad jag förbränner
Av: Fatima Drott Skriver bort min själ, med varje ord. Kan inte fly priset. Likt tårar som faller ner, flödar essensen utav vem jag är, ut över papperet framför mig. Osynligt för andras ögon, dränker jag vad jag skapar, med vad som borde vara min odödliga själ. Lever däremot ett liv, där jag ständigt måste offra kärnan, av mitt väsen, för att kunna fungera. Jag har inget annat val. Kan inte sluta vara mig själv. Vad jag än gör, sipprar min själ ut, genom mina porer. Genom mina fingrar, tenderar jag i stället att låta min själ blöda ner över det jag skapar. Strömmen tycks inte ha ett slut. Men jag vet att det finns en gräns. En botten till min källa av styrka, sanning och själen jag förbränner. For serenity
By: Fatima Drott Not every life is a lie. The constant pretending. Opinions kept, behind a chokehold, just to get a chance, to be accepted. Feelings shown to others, are always illusions, from me. Nothing is expressed, beyond the boundary, of my mind. At least, when it comes to truth. What others see is a myriad of fragments, reflecting off each other, to create a colourful picture, that seems complete. Only I know the whispers, within my blood. My history is kept hidden, from those around me. People's comments from before, haunt every part of me. Doesn't matter, if their opinions were told to me, years ago. They have become a part of me. Telling me “The world would be better without you”. Drumming with every heartbeat, are comments like that. Hitting me from the inside, trying to reach beyond my skin. Going through every cell inbetween. I constantly swallow my pain, tasting worse than old milk. Because I don’t have a choice, or a way to overcome my past. Especially since, I am forced to keep everything buried within. Afraid of letting anything out, into the air, smelling of ashes. Instead, I pretend, to keep the peace. Letting everything around me, remain untainted, by my truth. Keeping the harmony, for others sake. Not forgetting myself, but recognising others need for serenity, hope, and happiness. |
Fatima DrottSkriver för att experimentera med tankar och iéer. Categories
All
Archives
May 2024
|