Livet
Av: Fatima Drott Igår föddes jag. I nuet existerar jag. Imorgon dör jag.
0 Comments
Glömskans hav
Av: Fatima Drott Har glömt mitt liv. Spelar ingen roll att jag fortfarande är ett barn. Liten och nästan osynlig för andra. Är en av havets alla droppar. Jag är kopplad till allt och inget. Endast en del av helheten som får erkännande. Vilket gör att jag hör och ser all uppskattning helheten får. Utan rätten att ta åt mig något av äran. Min enda tröst är att inte heller skulden någonsin blir min. Fast är jag i stället som ett av miljarder kugghjul? Ständigt i rörelse för att helheten ska kunna existera. Aldrig tittad närmare på. Då helheten jag tillhör, främst existerar, som ett koncept, för alla med talets förmåga. Detta är nuet och allt av mitt liv som jag klarar av att hålla fast, i glömskans hav. Hjärtat
Av: Fatima Drott Ta mitt hjärta, Jag vill inte, Ha det kvar. Allt det gör, är att skada mig. Undrar hur andra, orkar känna. Samtidigt som jag vet, att alla, vill hävda mig, vara dramatisk. Är inte, En blödande själ. Vet endast, att livet, river, sliter och strimlar, vad det kommer åt, av mitt hjärta. Giltiga alternativ
Av: Fatima Drott Förr kunde jag se skillnad mellan gott och ont. Nuförtiden vet jag att allt handlar om perspektiv. Att allt kan bli och vara sin motsats, parallellt med den sanning vi kan se. Vill inte hävda mig vara blind. Bara för att jag förlorat förmågan att se världen med ett barns naiva ögon. Skuggor faller från himmelen, för att färga världen framför dig och mig. Fåglar skriker och flyger över oss. Tecken på liv som inte är vi. Under oss förändras marken, utan yttre tecken vi kan ta fasta på. I stället förväntas vi lita på magmans eviga rörelse och kontinentalplattornas skiftande. Marken är opålitlig med sken av stabilitet endast på grund av sitt ytliga skal. Jag kan se verkligheten omkring mig, likt en stilla bild som vill komma med ett svar. Trots att jag känner till flera lika giltiga alternativ, när det kommer till sanningar som bildar vår existentiella upplevelse. Inget säger
Av: Fatima Drott Vi säger inget till varann. I stället kräver vi förståelse, utan förklaringar. Undrar om jag är ensam om att inte kunna läsa tankar. Men ser snabbt, att andra bråkar, om samma grundproblem. Hur kan vi förvänta oss förståelse utan att lämna ut, hur vi tänker och känner? Jag vet att det är svårt. Tycker inte om att göra det själv. För vad kan hållas hemligt, bortom vad som lever inom oss? Allt annat blir bevittnat av världen. Och därmed omöjligt att förneka. Dessutom ser många tankar, känslor och själ, som grunden för vilka vi är. Ser själv på saken så. Min enda ursäkt till att inte dela med mig av vad som försiggår i min hjärna. Platsen som tycks ha alla svar, när det kommer till hur jag resonerar, är full av sanningar, som kan göra mig förstådd. Men ändå säger jag inget, om vad som är där. Vilket gör mig, till en av dem, bland oss, som inget säger, till andra. Att lyssna
Av: Fatima Drott Vill inte lyssna. Har egna problem att ta itu med. Men jag kan inte undvika att höra om nutidens alla fel. Som får mig att inse att allt vore lättare om folk vore bättre på att lyssna. Vill låtsas som om inget har med mig att göra. Att jag är en ö, ingen kan beröra. Tycker mig inte tillhöra mänskligheten. Massorna som ständigt, gör mig besviken. Vill inte ta det första steget själv. Hoppas ständigt, att någon annan, kan ta ansvaret. Dessvärre vet jag att om något ska bli gjort, är det bäst, att ta itu med det själv. Sak samma om allt annat vore lättare. När jag är ensam, om att lyssna. Skrivande verktyg
Av: Fatima Drott Jag är pennan som flyger över papperet. Medlet som lämnar ut ord av alla de slag. Ibland hjälper jag grymhet att få makt. Andra gånger skapar jag förståelse, som räddar liv. Många gånger lämnar jag ut sanningar, få får se. Ty jag är vapnet och skölden, som ofta blir förbisedd. Ett verktyg, även barn får hålla i sina händer. Trots alla böcker som är skrivna, glömmer alla ordens makt. Finns för många försköningar med tal ingen skulle lyssna på, i verkligheten. Människor är som regel inte logiska. För dem kommer känslor alltid före. Spelar ingen roll att de på papper får möjligheten att låtsas något annat. Ser och känner detta hela tiden, då vad som skrivs sällan stämmer, med orden, som sägs, i rummet. Mörkrets mantel
Av: Fatima Drott Mörker har lagt sig, som ett täcke över världen. Minns knappt solen. Även om den nyligen, var högt upp på himmelen. Regnmoln tar över skyn. Hållandes tårarna vi vill gömma, glömma och ignorera. Tycker glädje blivit ett påtvingat tvång jag inte längre är ensam med. Vet inte om det gör saken bättre eller värre. Det enda som är positivt, är att jag känner mig mindre ensam. Undrar varför förståelse ständigt vinns den svåraste vägen. Speciellt när vi försöker undvika allt som är jobbigt. Sanningarna som gömmer sig under mörkrets mantel är vad som binder mänskligheten samman och vad som ger livet mening. Förvandling
Av: Fatima Drott Borde inte säga att jag ledsnat på att resa mig ur askan. Spelar ingen roll att det tycks vara något jag gör hela tiden. Har inget annat val, när världen ständigt bryter ner vem jag är. Problemet är att jag aldrig totalt tillintetgörs. Kärnan av mitt väsen finns kvar. Behovet av att försöka igen. Men det är fortfarande en plåga att ständigt förgöras. Tortyr att känna min själ bli till strimlor. Återigen är jag fast med trådar för att väva ihop en identitet. Förstår inte hur mina medmänniskor missar, att jag blivit någon annan. Var jag inte deras vän? Bryr de sig inte om vem de förlorat? Eller är de bara oförmögna att begripa, att den jag var, har dött? Improduktiv
Av: Fatima Drott Vet inte vad som är fel dagar som denna. Det är nästan så att jag vill att något ska gå mer fel. Om endast för att ha något att skylla på. I stället är det som om inget räknas. Varken min tid eller vad jag faktiskt gör. Hela min dag känns bortkastad. Har fått lite gjort om något. Tiden bryr sig definitivt inte. Den fortsätter gå oavsett vad jag gör. Endast inbillning när jag tror den förändrat sin takt. Spelar ingen roll om den två gånger om året ger eller tar en timme. Skillnaden är minimal enligt mig. Lämnar till andra att bli förvirrade eller omtöcknade. Allt jag kan göra är att försöka ta tag i tyglarna för mitt liv för att inte dränkas av strömmen av improduktiv tid. Living ghost
By: Fatima Drott I believe you have seen living ghosts. They are everywhere. Humans that have forgotten themselves. People that smothered who they were for shallow acceptance. Some have forgotten their own dreams, to chase success - according to strangers. Others have given up ambition because they believe money makes people evil. I know it wasn’t a conscious choice. Not when most just follow the stream of life. Our beliefs might never be said by our own voice, but they live within our mind, heart, and soul. Shaped by what we hear being spoken around us. From stories told from before we could walk, to those repeated all the time by those around us. I feel it like a drum within my ribs. A flow of blood painting pictures of what might have been. Washing away my dreams that were to weak. Because I am human, like everyone else. With the same weaknesses and strengths given to me. Can taste the sweet deceit of acceptance. It doesn’t matter how false I know it to be. Not when I can pretend that I don’t know. Letting my conscience smell the roses, covering up my soul’s grave within myself. For I might be the worst, for having chosen this wrecked existence of being a living ghost. |
Fatima DrottSkriver för att experimentera med tankar och iéer. Categories
All
Archives
May 2024
|