Alternativt jag
Av: Fatima Drott Tittar in i mitt förflutnas ögon. Barnet som var jag tittar tillbaka. Endast jag vet att vi är samma individ. I alla fall fram tills jag ändrar vad som var. Verkade så lätt på papperet att ändra allt. Glömde hur vad jag gör automatiskt förändrar vad som tidigare setts som låsta händelser. Likt dominobrickor eller en lavin får jag min egen historia att falla. Ändrar jag för mycket förblir jag inte den jag är. Allt vi vet och antar om tidsresor säger att mitt nuvarande jag blir till intetgjort vid ögonblicket när förändringarna tar bort min möjlighet att förbli mig själv. Tror däremot utbytet är värt uppoffringen då det förbättrar livet för mitt alternativa jag.
0 Comments
Förtrodd
Av: Fatima Drott Det var länge sedan jag trodde på gott och ont. Mycket för att det gick att se båda kopplade till samma handling. Antar det var min stora anledning till att sluta bry mig. Vann inget på att försöka vara snäll. I stället uppskattades det med hjälp, jag själv främst tjänade på. Är lätt för majoriteten att endast se det uppenbara och vad de vill ska vara sant. Så därför står jag här, förtrodd med tidens nyckel, redo att förändra allt. Escape
By: Fatima Drott Water is pouring down, drumming on ceilings, and drowning all paths before us. Still, I have to move thru it. No matter how wet and cold it makes me. Can’t wait for it to calm down, even if it makes us safer and it’s a matter of life and death. At least for the child within my arms. He is the last of his kind. They are blessed with the ability to turn into dragons. An old blessing that moved thru the generations. The ability is why his family got targeted tonight. Together with the social standing of leading all reptile like shape shifters. Personally, I can turn into a black constrictor. Not the most practical form to use, in this cold weather. Except the warm small child, pressed to my body, I can feel how the cold is working its way through me. If I wasn’t so afraid for our lives, I know it would make me lethargic. Rain drops fall all around us. Many blocking my ability to see, as they dribble into my eyes. Trust more my memory than my sight at the moment. Because I can only see the closest dwellings and the vegetation within 300 meters. So, the world feels like a misty curtain, constantly changing, as I move to where the forest should be. What I hope will be our safe haven, for years to come. The command of my leader is a pained yell I will never forget “take Agondre and run”. Screamed at me before he turned into an enormous golden dragon to face the Nundu that just before was the deadly and graceful queen of all feline shifters. The air got heavy with the smell of death and sickness. Knew I couldn’t stay. A Nundus breath is toxic and a death sentence. All I could do was take my charge and run. Feels like hours have passed. Believe it could have been only minutes. Hard to tell when I get the feeling that the world is falling down around me. Hope I’m not followed. Not a warrior even if I have some ability to defend us. My position is as a caretaker for young Agondre. Wonder a bit what that will mean for us now that we have lost my charge’s parents and the leader of our people. Feels like all I can do is take us as far away as possible. In the hope that the future will have a resolution. All I can do is hold our hope close to my heart and promise that we won’t give up. Larven
Av: Fatima Drott En liten larv drömmer om att flyga. Dagar går och önskningen hålls tyst fast. Likt det viktigaste i världen. Det är en hemlighet larven inte törs dela med de andra. För inte ens en larv vill bli skrattad åt. Dyrbar och skör existerar föreställningen om hur det kan vara att flyga. Att se världen ovanifrån och veta att du kan se ut över allt. Grenar och gröna blad existerar i överflöd. Samtidigt som larven vet att mer borde finnas i världen. Men det är svårt att föreställa sig vad vi aldrig sett. För larver innebär det föreställandet av vanställda versioner av fåglar, helt efter hur de låter, när de kvittrar och ljudet av deras vingslag. Ty för larver är fåglar ett absolut hot, som för nära tar deras liv. Varje gång en fågel är nära, känner larven det som om nattens kyla håller på att ta över allt som existerar. I alla fall tills dagen då det blivit dags att tillverka puppor för varje liten larv. En instinktiv process de flesta larver knappt förstår. Men när larven som drömde om att flyga till slut får sina fjärilsvingar, då var möjligheterna sötare än blommornas nektar. The suns wish
By: Fatima Drott Life was once but a dream, made by a lonely star. A shining light surrounded by darkness and moving masses. Some of light, but the closest were of stone and as cold as ice. But dreams are built in loneliness and formed by hope, for something more. Every time the planets reached their closest point, in their eternal journey. Our star hoped for a connection. Dreamt of something more, than only being fire. Only a temptation, everyone knows to stay away from, even when eons go on and nothing truly happens. At least not until, there was water, cooling down a single orb. The planet that with its own heat shouldn’t have been repeled, by the sun. But it takes courage to change and take chances. And therefore, it only gets done, when there is no choice. So, the changing planet, started to listen, as a distraction, from the forceful transformation. It’s not easy to go from a body of lava to crusts of earth. Still there is something soothing, listening to the sound of burning. The smattering of the fuel and air, playing with the flames. Even when you can no longer smell, the burning of your own oxygen. As you drown on the taste of water. You know, the fire beyond you, is the closest you can come, to what you once were. And truthfully that was what spurred the connection. The reason why, the earth played around with its elements, to form the first lifeform, dependent on the sun, for its existence. Samtalstråd
Av: Fatima Drott Läs inte in, vad som saknas, med hjälp av kroppsspråk och ton. Vad jag har att säga, finns endast, bland mina ord. Dömda att förvandlas, på grund av din vana, att läsa av andra. Folk vars sanning förmedlas, i kroppspåk, jag aldrig lärt mig att förstå. Själv är jag simplare. Sanningen är vad jag säger. Allting annat är illusion, endast där för att jag ska verka som andra. Ett tvång, skapat av världen, där majoriteten pratar ett hemligt språk. Blir alltid fel, när du använder, samma förståelse, med mig. För vad du läser av, existerar inte bland vad jag säger. Orden är min lag och sanning. Glömmer du det, tappar du vårt samtals tråd och poängen jag försöker nå. Höstens ankomst
Av: Fatima Drott Vandrar i parken, ser röda löv i träden, då hösten kommit. Världens hopp
Av: Fatima Drott Vad kallar du hoppet som dött? Det sista som höll ihop världen? Såg allt falla, likt stenar. Marken under oss försvann. Den gick inte att lita på. I stället fick vi lära känna en förrädare. En lögnare som viskar bakom allas ryggar. Lukten av aska är allt som finns kvar, av vårt tidigare hopp. Glädjen som tillhörde det förflutna är inte mycket mer än ett minne. Önskar att jag fortfarande kunde smaka salta tårar bli till saft. I stället sitter jag ovetande, vid världens kant. Berövad på allt, utom värmen, inom mig, som håller emot, universums totala kyla. Fröet till något större. Möjligen rentutav, världens nya hopp. Destruction
By: Fatima Drott People do not see me, for what I am, instead they see themselves in me. Thinking I’m human, like them. Believing my weaknesses, are the same. I do not understand crying or telling the world “I am hurt”. Instead, I take strength, from my own pain. The only feeling, I recognise, as existing amongst humans. Every other emotion is different, for my kind. I do not understand, how they can see me, as something resembling them. At least, not beyond our exterior shells. Our likeness is only skin deep. And I know that with a burning pain. Because of all the power, forced to be contained, as a living flow, below my skin. Sometimes, I can taste iron and ashes, when licking my wounds. It’s the taste of my flowing metal blood. If that is the right name, when it’s all that exist within me. Because unlike the earth, I do not have a solid core. All my inside is metal and the power that gives me life. When all is quiet, I can hear my inside flowing, like a river, constantly searching for what is beyond it’s reach. But if I let it, nothing would be beyond my ability to destroy and devour the world. It’s everything else that is hard. To exist in peace when I was created for war. To live a life, when I am a dead shadow, not even known by myth or legends. To be seen as a weak human, always knowing that nothing could be further from the truth. It’s constantly tearing me asunder, by pretences, kept for everyone else’s safety. Because when all pretences are gone, I will destroy the world. Frihetens kontrast
Av: Fatima Drott Vill säga mycket, bara för att jag vet att jag saknar rätten. Hade inga problem, med min egen tystnad förut. Endast nu, känns det som ett tvång. Ett förtryck jag inte förstår. Ord stannar i halsen, likt en brännande klump. Visste förut inte vad det var, att hålla fast mina tårar. Var otroligt fri förut. Nu får jag knappt plats till att andas. Kontrasten är stor, till den graden att jag inte förstår, hur de tillhör samma verklighet. Eller ens samma liv. Allt var lättare förr, innan jag fick betydelse i världen. Innan jag lärde mig att se utanför min barndoms skyddade verklighet. Närvarandets illusion
Av: Fatima Drott Min värld är full av ögonblick som går förlorade. Stunder som inte är tillräckliga för att bli ihågkomna. Händelser jag inte ens minns. Vill fråga ”vad gjorde vi igår?” Men du kommer undra varför jag behöver fråga. Vill inte att du ska inse, hur lite jag minns dig och vad vi gjort tillsammans. Tycker allt jag gör är att låtsas. Håller upp en bräcklig fasad i ett försök att ge sken av att vara närvarande. Egentligen letar jag bland det förflutnas rester. Nuet är för mig en illusion av varande. Det är vad som pågår, medan jag trasslar in mig i historiens trådar. Tankar om själen
Av: Fatima Drott Hur förklarar du en själ till någon som inte ens tror på känslor? Det är inte som om alla andra vet att själar existerar. För de flesta är det ett filosofiskt fenomen. Beskrivet och uttalat, för att förklara vad vi inte förstår. För mig är det vad som existerar i pauserna. Vad som existerar bortom vad min förståelse kan bryta ner. Jag behöver konceptet av en själ för att förklara mitt jag, bortom vår tillfälliga verklighet. Tycker det borde vara sant för alla. Även om jag vet att det inte är fallet. Förstår inte hur de kan leva i en såpass begränsad verklighet. Bortom att de aldrig ens fått chansen att veta vad de missat. Formgivning
Av: Fatima Drott Begravde barndomens hemligheter. Nu minns jag inte var de är, eller ens vad de var. Om de var fyllda med glädje eller sorgsenhet. Vill så gärna försköna vad jag kan. Måla upp bilder av lycka som genomsyrar allt. Fast jag vet att det inte kan vara sanningen. Att jag lärt mig för mycket för att idyllen ska stämma överens med vad jag måste ha haft för typ av barndom. Visst, en del av det jobbiga kan ha varit enskilda händelser. Problemet är att jag kan säga detsamma om allt, som verkar ha varit positivt. Korta stunder kan inte likställas med helheten. Oberoende om det är bland det värsta eller bästa jag varit med om, förblir mitt liv mer komplicerat än delarna jag minns. Majoriteten av svar finns nämligen i vardagens rutiner. Det oviktiga som ständigt upprepas är vad som främst format mig. Med andra ord, så är det vad jag inte minns som skapat den jag är. Speciellt hemligheterna som tillhör min barndom. Emellan oss
Av: Fatima Drott Ville inget säga. Speciellt inte till dig. Du har gjort mig så besviken, genom åren. Ingen undanflykt är tillräcklig. Spelar ingen roll, hur många gånger du försöker. Har sett ditt sanna jag. Och det lämnar mycket att önska. Självklart kan du vända en spegel mot mig, i en förhoppning att mina egna ord ska fästa. Tror du glömmer, att vi är olika. Att ingen skulle ta fel på oss, efter de haft med oss att göra. Du vill hålla alla fångna, med bojor av förflutna misstag. Jag drömmer om framtiden, alla andra ser som avlägsen. De vi har att göra med, förblir emellan oss. Fast i nuets problem till den graden att de missar självklara lösningar. Andas
Av: Fatima Drott Andas för att glömma. Andas för att minnas. Andas för att vara. Det är en sanning jag upplever som förlorad. Förstår inte nutidens stress. Den var aldrig min. Då jag ständigt blev uppslukad av större och långvarigare projekt. Andas för att glömma. Andas för att minnas. Andas för att vara. Är det bara jag, som lutar mig tillbaka, på min koncentration? Låter allt få ta sin tid. Samtidigt som jag vet, att jag ständigt rör mig framåt och vidare i livet. Andas för att glömma. Andas för att minnas. Andas för att vara. Glömmer det som blivit obetydligt. Minns tydligt mina lärdomar. Förblir i stunden, medan jag tar mig igenom allt. Borrowed
By: Fatima Drott You asked who I am. It’s a question I find hard to answer. Because beyond my name, I do not know. Nothing else truly belongs to me. Everything is borrowed from other people and the world. Enough
By: Fatima Drott I need you to hear me. But instead, you are a closed door. It’s like I stopped to matter when you thought you were able to see the world. Understand that there is still much to learn. That much still is hidden from your eyes. Hardships others still see as too much for you to understand. Sure, we might say something, but we do not force you to experience the torture if we can help it. We don’t paint you a picture, of broken, swollen, and bloody hands. We don’t make you feel the hours of hard and back-breaking labour. We don’t introduce you, to the mocking laughter of the privileged while you work. You are still protected. Even if you don’t know it. And sometimes, that has to be enough. Bestulen framtid
Av: Fatima Drott De sa att de skulle bygga oss alla en framtid. Men allt jag ser skapas är nya gravar. Doften av död hänger tungt i luften. Multnande lik ingen haft tid att begrava täcker gatorna. Kan nästan uppleva smaken av sjukdom i munnen. Eller så är det kväljningarna jag tvingat mig själv att svälja. Känner ständigt hur illamåendet har blivit en ständig följeslagare. Mer verklig än fasorna som omger mig. Hoppas på att höra ett ringande, vars syfte är att väcka mig från denna mardröm. Ljudet kommer däremot aldrig, då jag är fast i verkligheten, som länge varit bestulen på framtiden vi blev lovade. |
Fatima DrottSkriver för att experimentera med tankar och iéer. Categories
All
Archives
May 2024
|