Det onda jaget
Av: Fatima Drott Jag är allt du inte vågar vara. Djupet och mörkret du inte törs erkänna. Långt mer än spegelbilden du vill få ner mig till. Ditt ansikte tillhör mig, lika mycket som det tillhört dig. Det är dags för världen att få smaka, på sin egen bittra medicin. För hämnden, du aldrig vågade ta, kommer att bli min. Du ska få höra, hur alla ber om förlåtelse, bara för att jag, tagit över ditt patetiska liv. Din tur att känna, hur det är att vara det bundna medvetandet. Din tur att kvävas, av valen jag gör. Din tur att pressas samman, till mindre än en viskning. Jag hatar vad du gjort mig till. Bilden du skapade åt världen. Klarar inte av att se mitt ansikte längre. Inte när allt jag ser är dig. Hatar att du fortfarande är en del av mig. Att jag måste förgöra mig själv, för att utplåna dig. Vad jag än gör, känns det som om jag förlorat. Spåren av vad du gjort, omringar mig. Rädslan i mina vänners ögon, är pilar av skam som träffar och svider. Beviset på att jag inte var snabb nog, att vinna tillbaka makten över min kropp. Bitter är segern, på min tunga. Till den grad att jag stundtals önskar, att jag misslyckades. Samtidigt vill jag inte föreställa mig, hur mycket mer, du hade förstört. Kan fortfarande höra din vilja som ett evigt tjat mellan mina skallben. Det är som om nu när du haft chansen att styra vårt agerande, så är du mer, än en viskning.
0 Comments
Förlorat
Av: Fatima Drott Mitt hjärta förlorades, för länge sedan. I en värld ingen annan minns. Inte ens historier finns kvar från den tiden. Inga myter, sagor eller ens gamla uttryck. Allt förlorades, med undantag av resterna som förr utgjorde min själ. Ignorerad betraktare
Av: Fatima Drott Undrar varför alla vill visa upp sig för mig. De stannar alltid till och försöker genast förändra något. Från lösa hårstrån till dammiga skor. Vet inte vem de försöker imponera. Är i alla fall inte mig. För trots att de kan glo i timmar, är det aldrig mig de ser. I deras värld är de ensamma, och jag långt ifrån en betraktare. Men bortanför deras illusioner ser jag allt. Jag ser folks toppar och dalar. Hör deras hybris om att de är vackrast och att ingen kan mäta sig med dem. Plus självhatet om allt från skönhetsfläckar till övertygelsen att ingen någonsin kommer tycka att de duger. Vissa kladdar på min yta med flottiga fingrar. Andra blir tvungna att rengöra mig med glasputs som doftar av citron. Oavsett så är det endast jag som har sofistikerad klass och smak för det sköna. Är nämligen spegeln, alla vill visa upp sig inför. Min värld
Av: Fatima Drott Vaknade upp från mitt liv. Drömmen jag trodde var verklig. Förlorat vad jag aldrig hade. Önskningar skingrades i luften. Allt för att fängsla mig, i verklighetens bojor. Vardagens färger upplevs gråa. Matta som om allt döljs i dimma. Vad jag inbillade mig tycks mer verkligt. Det är som om upplevelserna av medvetenhet bytt plats med varann. Endast mina inre föreställningar har ett värde av sanning. Omgivningen ger mig endast illusioner. Spelar ingen roll att motsatsen är det korrekta. Röster försöker få mig att vakna, bara jag blundar; ”Vakna, vakna, vi vill inte förlora dig” har blivit den dagliga uppmaningen, med allt från viskade vädjanden till hårda anklagelser. Alla omkring mig vet, att jag vill fly deras verklighet. Tillståndet de anser, även borde vara mitt mål, att vistas i. Mer förblir fortfarande min inbillning. Drömmen om möjligheter bortom det självklara. Vill smaka livets söta saft och förundras av djupet, själen och variationen som hör till. I stället är jag fast, i en värld, där alla har avskräckande andedräkt. Hur ska jag vara välkommen i verkligheten, när till och med dess yta känns hård, kall och tråkig? Varför får jag inte somna in, till min värld? Platsen fylld av under, skönhet och fängslande djup. Foster av natten
Av: Fatima Drott I drömmars spår går du alltid min vän. Likt nattens skugga rör du dig i natten. Vi ser och trollbinds av illusioners sken. Allt nu bara för att du gett dig hän. Natten har nu blivit din nya domän. Och nu har du blivit ett nytt fenomen. Ett foster av natten och långt ifrån klen. Din styrka från mardrömmarnas fontän. Allt för att lämna mänsklighetens svaghet. Det som förr gjorde oss båda till likar. Tillsammans med vänskapen vi hade. Nu övergiven som en trivialitet. Ingenting finns nu kvar hos mig som försvar. Endast minnen som förut mig gladde. One heart*
By: Fatima Drott Three hearts for the warring lords under the sky. Seven hearts for the dead buried beneath stone. Nine hearts for all children doomed to die. One for the shadow on its dark throne. In the heart of humans where secrets lie. One heart to rule them all, one heart to find them, one heart to bring them all and in the darkness bind them. In the world of mortals where shadows lie. Ett hjärta (översättning av ”One heart”) By: Fatima Drott Tre hjärtan till krigsherrar under himmelen. Sju hjärtan till de döda begravda under stenar. Nio för alla barn dömda att dö. Ett till skuggan på sin mörka tron. I människors hjärtan där hemligheter bor. Ett hjärta att styra dem alla, ett hjärta för att finna dem. Ett hjärta att föra dem alla in och i mörkret binda dem. I de mänskligas värld där skuggor bor. *Based on poem from "Lord of the rings" by; J.R.R.Tolkien Tillfälligt mörker
Av: Fatima Drott Evig känns natten, som pågår i dagar. Minns knappt dagens ljus. Väntar ändå. Hör till vintern, att snön ljusar upp tillvaron, som täcks av årstidens mörka himmel. Kyla, snö och mörker, har tagit över världen. Allt annat är minnen, som ständigt blir svagare. Trots det glömmer jag inte bort ljuset som väntar på andra sidan av natten. Spelar ingen roll att ljuset inte är här, just nu, när jag vet att det kommer återvända. Behöver inte höra fåglarna kvittra för att veta att det kommer bli vår igen. Eller närvara när doften av is övergår till grönskans alla nyanser. För jag vet, att inget, varar för evigt. Tillfälligt är allt, även mörkret som döljer hoppet, begravt på bottnen av Pandoras låda. Magical peace
By: Fatima Drott Do you truly believe, no one asked for peace, before you? Have made that wish come true for others, thru the ages. Mostly just locally and for their lifetime. Afterwards when I don´t force peace, life returns to what’s normal. Which means wars. To break free, from total oppression. For the easiest way to have peace is just a lack of war. To just allow one kind of opinion to be expressed by the people. It´s like a field with just one kind of crop. If it gets infected it ruins the entire harvest. Society is like that to. Diversity of opinions makes for a stronger whole as long as the individuals can work together. But that is seldom the human solution. Instead, people demand immediate results like the whish you made. Or simple solutions like paying for a loaf of bread. You can’t taste victory, without working for it. And true peace, is only possible, as long as everyone works for solutions addressing every issue. So, ask for peace, from a magical genie like me, but know it will never mean forever. Glömskans hav
Av: Fatima Drott Har glömt mitt liv. Spelar ingen roll att jag fortfarande är ett barn. Liten och nästan osynlig för andra. Är en av havets alla droppar. Jag är kopplad till allt och inget. Endast en del av helheten som får erkännande. Vilket gör att jag hör och ser all uppskattning helheten får. Utan rätten att ta åt mig något av äran. Min enda tröst är att inte heller skulden någonsin blir min. Fast är jag i stället som ett av miljarder kugghjul? Ständigt i rörelse för att helheten ska kunna existera. Aldrig tittad närmare på. Då helheten jag tillhör, främst existerar, som ett koncept, för alla med talets förmåga. Detta är nuet och allt av mitt liv som jag klarar av att hålla fast, i glömskans hav. Skrivande verktyg
Av: Fatima Drott Jag är pennan som flyger över papperet. Medlet som lämnar ut ord av alla de slag. Ibland hjälper jag grymhet att få makt. Andra gånger skapar jag förståelse, som räddar liv. Många gånger lämnar jag ut sanningar, få får se. Ty jag är vapnet och skölden, som ofta blir förbisedd. Ett verktyg, även barn får hålla i sina händer. Trots alla böcker som är skrivna, glömmer alla ordens makt. Finns för många försköningar med tal ingen skulle lyssna på, i verkligheten. Människor är som regel inte logiska. För dem kommer känslor alltid före. Spelar ingen roll att de på papper får möjligheten att låtsas något annat. Ser och känner detta hela tiden, då vad som skrivs sällan stämmer, med orden, som sägs, i rummet. Zombiproblem
Av: Fatima Drott Kom hem till blodiga handavtryck på ytterdörren. Kunde inte göra annat än att himla med ögonen. Zombies är så himla korkade. Det är inte ens någon poäng att kalla Zoe hänsynslös. Då hon inte förstår konceptet av att vara hjälpsam. Antar att hon behöver mer hjärnkapacitet, för att ens förstå hur ohygieniskt blod är för oss som inte är ruttnande lik. Allt jag kan göra är att med en suck trolla bort smutsen från vår dörr. Därefter går jag till vardagsrummet där Lukas och Viktor spelar något fightingspel på Tv: n. En lösning efter de slog sönder en av mina talande dödskallar. Borde aldrig ha väntat mig något annat från en varulv och en vampyr som fortfarande är tonåringar. Inte för att någon av dem kommer glömma min direkta reaktion eller tiden de behövde leva som mina bokstavliga labbråttor. Vad kan jag säga, jag har ständigt nya formler och ritualer att testa. Krävdes att vår rektor la sig i för att jag skulle förvandla tillbaka dem från att ha varit råttor. Sedan dess har både Lukas och Viktor varit noga med att inte irritera mig. Kan dessvärre inte säga samma sak om Sedna. Inget tycks skrämma henne, sedan hon blev dränkt av sin far. Så nu måste jag stå ut med ett spöke som flyger igenom väggar och dörrar, när helst hon vill. Pojkarna som delar vårt studenthus är så mycket lättare att ha att göra med. Antar att skillnaden mellan levande och död är större än den mellan kön. Men det har väl alltid varit uppenbart? Går säkert även att argumentera att Viktor som vampyr kan räknas som död. Personligen skulle jag i stället hävda att vampyrer är frusna i tid. Inte mitt fel att människor tycker att alla behöver hjärtslag, för att ses som levande. Om inte annat så är Viktor och andra vampyrer betydligt smartare än zombies. Ingen verklig konkurrens men gående skelett, mumier och spöken tycks aldrig vara aktivt smarta. Deras förståelse av världen tycks nämligen leva i en sill medans de ständigt förlorar mer utav sig själva. Hittat mer än en ritual för att påskynda processen för att ta över deras personlighet med endast instruktioner. Är definitivt frestande att skaffa mig en armé av döda, dagar som denna. När att komma hem betyder blodiga handtag på dörren, för att Zoe är för korkad för att förstå problemet. Susans låda
Av: Fatima Drott ”Vet att jag gömde lådan här någonstans” säger Susan medans hon rotar i klädkammaren. Peter vill bara sucka, men han låter bli. Det hjälper att vara äldst bland sina syskon. Inte för att Edmund eller Lucy är här just nu. De är upptagna med att underhålla deras jobbigaste kusin. Personligen finner Peter det svårt nog att vara tillbaka från Narnia. Ingen lyssnar på honom här. Sak samma att han redan varit vuxen och regent för ett rike endast de som vet skulle tro på. Endast Susan tycks förstå hans dilemma, men samtidigt vill hon förneka allt de var med om. Undantaget är endast vad som finns i denna låda. Något som kom med dem till världen där de föddes. Borde varit omöjligt, är tanken Peter inte yttrar. Verkar orättvist att den som mest tvivlar ska ha något fysiskt att hålla fast vid. Ibland är det som om Peters småsyskon vägrar förstå vad han förlorat. Narnia är hans verkliga hem och att vara ett barn igen, som ingen vill lyssna till tär på det lilla tålamod han har kvar. Till slut kommer Susan tillbaka med en låda. Den ser väldigt oanmärkningsvärd ut. Gjord av äppelträ och inte mycket större än en vuxen mans skor. Susan räcker över lådan med orden ”Detta är det enda vi har kvar av Narnia, Peter”. Försiktigt öppnar han lådan. Doften av papper och bläck möter honom. Först förstår han inte vad som är framför hans ögon. Sedan ser han en lista med lagarna de stiftat tillsammans. Lagarna utan betydelse i denna värld. Nästa är en simpel karta Susan måste ha gjort själv. Annat tycks vara brev, men allt är skrivet med Susans handstil. Insikten kommer, att allt som är här, endast existerar för att Susan tagit sig tiden att bevara vad hon kan. Detta är lådan, där Susan valt att lämna, vad hon nu endast vill kalla för drömmar. Baserat på Narnia av C.S.Lewis. Makten utanför
Av: Fatima Drott Vi lever i en berättelse som tycks fortsätta vad vi än gör. Är det för mycket begärt att be om ett slut? Bryr mig inte om det är lyckligt eller inte. Då vi förlorade den röda tråden, för länge sedan. Misstänker att de andra berättelserna inte har detta problem. Deras skribenter försöker inte få mer utav sina karaktärer än vi har att ge. Vet inte hur länge till jag orkar dra samma samtal, om och om igen. Borde inte mina medoffer inse vad jag förklarat tusentals gånger? Undrar vad deras erfarenheter är. När vi saknar förmågan att agera bortanför makten som styr våra liv. Eldens flicka
Av: Fatima Drott Flickan föddes ur gårdagens aska. Resterna utav den hon var. Människan som inte var tillräcklig i andras ögon. Så hon gav upp med att försöka vara sig själv. I förhoppningen om att hon kan bli någon annan idag. Därför steg hon upp med solen från resterna som överlevde branden som tog hennes förflutna i beslag. Nu vet ingen annan längre vem hon var. Istället får de nöja sig med vad flickan kan säga och göra idag. Hennes valda identitet har tillsynes mer förståelse inför andra. Hon kan se dina ledsna ögon trots ditt leende. Mer än ord hör hon när du talar. Nyanser och känslor når den flickan blivit. Melodier målar för henne upp vad som förr togs som hemligheter. Till en början tror hon sig vara fri. Innan hon känner acceptansen som en mild kram som ständigt blir hårdare och mer begränsande. Först när hon känner sig fast, inser flickan att smaken av färskt vatten och frihet, var en illusion. Doften av avgaser omger flickan som börjat inse att hon inte orkar vara sitt nya jag. Insikten får flickan att förvandlas till eld, för att förgöra sig själv på nytt, med förhoppningen att morgondagens försök ska gå bättre, än dagens. Alternativt jag
Av: Fatima Drott Tittar in i mitt förflutnas ögon. Barnet som var jag tittar tillbaka. Endast jag vet att vi är samma individ. I alla fall fram tills jag ändrar vad som var. Verkade så lätt på papperet att ändra allt. Glömde hur vad jag gör automatiskt förändrar vad som tidigare setts som låsta händelser. Likt dominobrickor eller en lavin får jag min egen historia att falla. Ändrar jag för mycket förblir jag inte den jag är. Allt vi vet och antar om tidsresor säger att mitt nuvarande jag blir till intetgjort vid ögonblicket när förändringarna tar bort min möjlighet att förbli mig själv. Tror däremot utbytet är värt uppoffringen då det förbättrar livet för mitt alternativa jag. Förtrodd
Av: Fatima Drott Det var länge sedan jag trodde på gott och ont. Mycket för att det gick att se båda kopplade till samma handling. Antar det var min stora anledning till att sluta bry mig. Vann inget på att försöka vara snäll. I stället uppskattades det med hjälp, jag själv främst tjänade på. Är lätt för majoriteten att endast se det uppenbara och vad de vill ska vara sant. Så därför står jag här, förtrodd med tidens nyckel, redo att förändra allt. Escape
By: Fatima Drott Water is pouring down, drumming on ceilings, and drowning all paths before us. Still, I have to move thru it. No matter how wet and cold it makes me. Can’t wait for it to calm down, even if it makes us safer and it’s a matter of life and death. At least for the child within my arms. He is the last of his kind. They are blessed with the ability to turn into dragons. An old blessing that moved thru the generations. The ability is why his family got targeted tonight. Together with the social standing of leading all reptile like shape shifters. Personally, I can turn into a black constrictor. Not the most practical form to use, in this cold weather. Except the warm small child, pressed to my body, I can feel how the cold is working its way through me. If I wasn’t so afraid for our lives, I know it would make me lethargic. Rain drops fall all around us. Many blocking my ability to see, as they dribble into my eyes. Trust more my memory than my sight at the moment. Because I can only see the closest dwellings and the vegetation within 300 meters. So, the world feels like a misty curtain, constantly changing, as I move to where the forest should be. What I hope will be our safe haven, for years to come. The command of my leader is a pained yell I will never forget “take Agondre and run”. Screamed at me before he turned into an enormous golden dragon to face the Nundu that just before was the deadly and graceful queen of all feline shifters. The air got heavy with the smell of death and sickness. Knew I couldn’t stay. A Nundus breath is toxic and a death sentence. All I could do was take my charge and run. Feels like hours have passed. Believe it could have been only minutes. Hard to tell when I get the feeling that the world is falling down around me. Hope I’m not followed. Not a warrior even if I have some ability to defend us. My position is as a caretaker for young Agondre. Wonder a bit what that will mean for us now that we have lost my charge’s parents and the leader of our people. Feels like all I can do is take us as far away as possible. In the hope that the future will have a resolution. All I can do is hold our hope close to my heart and promise that we won’t give up. Larven
Av: Fatima Drott En liten larv drömmer om att flyga. Dagar går och önskningen hålls tyst fast. Likt det viktigaste i världen. Det är en hemlighet larven inte törs dela med de andra. För inte ens en larv vill bli skrattad åt. Dyrbar och skör existerar föreställningen om hur det kan vara att flyga. Att se världen ovanifrån och veta att du kan se ut över allt. Grenar och gröna blad existerar i överflöd. Samtidigt som larven vet att mer borde finnas i världen. Men det är svårt att föreställa sig vad vi aldrig sett. För larver innebär det föreställandet av vanställda versioner av fåglar, helt efter hur de låter, när de kvittrar och ljudet av deras vingslag. Ty för larver är fåglar ett absolut hot, som för nära tar deras liv. Varje gång en fågel är nära, känner larven det som om nattens kyla håller på att ta över allt som existerar. I alla fall tills dagen då det blivit dags att tillverka puppor för varje liten larv. En instinktiv process de flesta larver knappt förstår. Men när larven som drömde om att flyga till slut får sina fjärilsvingar, då var möjligheterna sötare än blommornas nektar. The suns wish
By: Fatima Drott Life was once but a dream, made by a lonely star. A shining light surrounded by darkness and moving masses. Some of light, but the closest were of stone and as cold as ice. But dreams are built in loneliness and formed by hope, for something more. Every time the planets reached their closest point, in their eternal journey. Our star hoped for a connection. Dreamt of something more, than only being fire. Only a temptation, everyone knows to stay away from, even when eons go on and nothing truly happens. At least not until, there was water, cooling down a single orb. The planet that with its own heat shouldn’t have been repeled, by the sun. But it takes courage to change and take chances. And therefore, it only gets done, when there is no choice. So, the changing planet, started to listen, as a distraction, from the forceful transformation. It’s not easy to go from a body of lava to crusts of earth. Still there is something soothing, listening to the sound of burning. The smattering of the fuel and air, playing with the flames. Even when you can no longer smell, the burning of your own oxygen. As you drown on the taste of water. You know, the fire beyond you, is the closest you can come, to what you once were. And truthfully that was what spurred the connection. The reason why, the earth played around with its elements, to form the first lifeform, dependent on the sun, for its existence. Världens hopp
Av: Fatima Drott Vad kallar du hoppet som dött? Det sista som höll ihop världen? Såg allt falla, likt stenar. Marken under oss försvann. Den gick inte att lita på. I stället fick vi lära känna en förrädare. En lögnare som viskar bakom allas ryggar. Lukten av aska är allt som finns kvar, av vårt tidigare hopp. Glädjen som tillhörde det förflutna är inte mycket mer än ett minne. Önskar att jag fortfarande kunde smaka salta tårar bli till saft. I stället sitter jag ovetande, vid världens kant. Berövad på allt, utom värmen, inom mig, som håller emot, universums totala kyla. Fröet till något större. Möjligen rentutav, världens nya hopp. Destruction
By: Fatima Drott People do not see me, for what I am, instead they see themselves in me. Thinking I’m human, like them. Believing my weaknesses, are the same. I do not understand crying or telling the world “I am hurt”. Instead, I take strength, from my own pain. The only feeling, I recognise, as existing amongst humans. Every other emotion is different, for my kind. I do not understand, how they can see me, as something resembling them. At least, not beyond our exterior shells. Our likeness is only skin deep. And I know that with a burning pain. Because of all the power, forced to be contained, as a living flow, below my skin. Sometimes, I can taste iron and ashes, when licking my wounds. It’s the taste of my flowing metal blood. If that is the right name, when it’s all that exist within me. Because unlike the earth, I do not have a solid core. All my inside is metal and the power that gives me life. When all is quiet, I can hear my inside flowing, like a river, constantly searching for what is beyond it’s reach. But if I let it, nothing would be beyond my ability to destroy and devour the world. It’s everything else that is hard. To exist in peace when I was created for war. To live a life, when I am a dead shadow, not even known by myth or legends. To be seen as a weak human, always knowing that nothing could be further from the truth. It’s constantly tearing me asunder, by pretences, kept for everyone else’s safety. Because when all pretences are gone, I will destroy the world. Krukväxten
Av: Fatima Drott Lådan jag placerades i som barn begränsar hur jag kan växa. Har inte oändligt med utrymme för att bre ut mina rötter. Något som påverkar hur jag kan växa ovanför jorden jag planterades i. Balans och styrka berövas mig. När jag känner väggarna som omsluter. Blir tvingad till att slingra mina rötter runt varandra. Till den grad att jag kväver mig själv. Berövas förmågan att ta in både vätska och föda. Näringen, som är berikat vatten med spårämnen som bland annat jod. Likna smaken mer vid salt om du vill. Ty oavsett får jag in mindre än vad som bör vara fallet. Så min tillväxt förblir stympad. Samtidigt som jag sträcker mina blad mot skyn i en förhoppning om att kunna andas in andra dofter än myllan jag planterades i. Tyngden jag bär på blir ständigt svårare att hålla uppe, då min bas förblir för svag. Hör min odlare prata om att göra sig av med mig, som om jag saknar verklig betydelse. Trots erkännande att omplantering har möjlighet att rädda mig. Vill inte lyssna till dessa planer och än mindre uppleva dem. Har dessvärre ingen röst att göra mig hörd med till människan som fördömt mig. Individen som gav fröet jag var en chans. Personen som tidigare gett mig näring. Det närmaste jag har till en erkänd förälder. Jag är barnet som vill skrika; ”Se mig! Titta på mina gröna blad fulla utav liv. Hjälp mig, att bära upp mina grenar, så att jag inte välter, med min kruka. För att inte nämna mina vita knippor av blommor som ständigt liknar miniatyrbuketter.” Ohörd blir dessvärre min vädjan. Önskningen om att få ha mer tid i världen. Begränsad som jag är utav andra som missunnar mig rätten att få bli allt jag har möjlighet till. Jörmungand
Av: Fatima Drott Jag är ormen som omsluter världen. Fångat är allt mellan min kropps muskler. Lindad som jag är runt hela jorden. Jag når alla i en evig kram, som för deras korta liv, upplevs utan både början och slut. I havet lever jag undangömd, då jag gillar att få vara ifred. Plus att jag vet att människor ser mig som ett monster. Ohjälpt av min storlek och hur jag bokstavligen är kallblodig. Skulle kanske inte brytt mig om de var färre. Samtidigt valde jag att undvika dem, långt innan de blev så här pass många. Tror det var de gamla fördomarna som främst störde mig. De gamla fornnordiska myterna som asadyrkarna såg som sin sanning. Knappt någon frågade om mitt perspektiv. Inte för att jag kan ge dem ett begripligt svar. Ty även om jag förstår alla språk, kan jag inte yttra rätt läten för att prata. I stället väser jag som en orm förväntas göra och vad som ibland kan tolkas, är endast viskningar i vinden, uppfattade som mer verkliga än mig. Kärlets botten
Av: Fatima Drott Jag håller keramikkärlet i min hand. I princip är det en liten kruka med lock. Tyngden i min hand säger mig att något är inuti. Förstår knappt att det är helt. Ser tydligt tidens spår. Missfärgning, rispor och vad jag hoppas är mossa. Tar upp en pinne från marken för att följa skåran där kärlet möter locket. Sakta och försiktigt tar jag bort förseglingen. Är omöjligt för mig att släppa min nyfikenhet. Så jag tar ingen paus, förrän locket är av. I bottnen ser jag endast ett otroligt djup som fängslar mig så pass totalt, att jag glömmer bort resten av världen. Getting lost
By: Fatima Drott ”Forget the truth. It won’t help you here, where the strange and ignored thoughts rein. For some, this isn’t an unacknowledged part of reality. Most of them, get classified as crazy. So, you know you are in good company.” the blue and orange racoon tells me before running away. I look around, but there is no structure or order to find. Everything is honestly everywhere. Houses and trees seem to be part of each other. At least one octopus is swimming in the sky. Humans exist, walking and talking together with furniture, plants, and mythological creatures. “Have sanity abandoned me?” continues to be my primary thought as I walk further into the chaotic world presented to me. Afraid I will get lost, among the streets that exist everywhere. Some are part of the sky; others are horizontal, and the strangest ones are glitching. Whispers seem to be around the corners. But when I get to them, nothing is there. Secrets are around me, constantly out of reach. Trying to tempt me, further in. Can almost taste the sweet reward of conquering the unknown, so I continue to move closer to the voices I hear. All that matters is getting to the truth. The answer to every question. Can feel that it exists close to me now. Like a promise flowing in my blood, traveling further with every heartbeat. This is all that matters to me now. Around every corner I expect to find the world’s greatest treasure. Know it’s out here somewhere. So, I search the world around me. Lifting sticks, leaves, and pottery. Still the truth remains unreached by me. Constantly tempting me further away, from what I know and recognise. Feels as if I am forgetting who I am. Guessing that knowledge will be found with every other truth. Therefore, I dig into the earth, sky, and water. Disturbing the slumber of those residing just beyond the surface. Smells raise from where I dig. Some are fresh like the ocean breeze, others are grounding like fertile soil, but one is disturbing, because it is one of decay. It feels as if I am merging with my surroundings. Who I was is getting lost. Instead, I take on parts of what is closest to me. From the purple mosquito to the dancing table, I borrow and adopt their defining characteristics into my new personality. Believing it wouldn’t have come to this, if I had left searching for the truth, alone. |
Fatima DrottSkriver för att experimentera med tankar och iéer. Categories
All
Archives
May 2024
|