Zombiproblem
Av: Fatima Drott Kom hem till blodiga handavtryck på ytterdörren. Kunde inte göra annat än att himla med ögonen. Zombies är så himla korkade. Det är inte ens någon poäng att kalla Zoe hänsynslös. Då hon inte förstår konceptet av att vara hjälpsam. Antar att hon behöver mer hjärnkapacitet, för att ens förstå hur ohygieniskt blod är för oss som inte är ruttnande lik. Allt jag kan göra är att med en suck trolla bort smutsen från vår dörr. Därefter går jag till vardagsrummet där Lukas och Viktor spelar något fightingspel på Tv: n. En lösning efter de slog sönder en av mina talande dödskallar. Borde aldrig ha väntat mig något annat från en varulv och en vampyr som fortfarande är tonåringar. Inte för att någon av dem kommer glömma min direkta reaktion eller tiden de behövde leva som mina bokstavliga labbråttor. Vad kan jag säga, jag har ständigt nya formler och ritualer att testa. Krävdes att vår rektor la sig i för att jag skulle förvandla tillbaka dem från att ha varit råttor. Sedan dess har både Lukas och Viktor varit noga med att inte irritera mig. Kan dessvärre inte säga samma sak om Sedna. Inget tycks skrämma henne, sedan hon blev dränkt av sin far. Så nu måste jag stå ut med ett spöke som flyger igenom väggar och dörrar, när helst hon vill. Pojkarna som delar vårt studenthus är så mycket lättare att ha att göra med. Antar att skillnaden mellan levande och död är större än den mellan kön. Men det har väl alltid varit uppenbart? Går säkert även att argumentera att Viktor som vampyr kan räknas som död. Personligen skulle jag i stället hävda att vampyrer är frusna i tid. Inte mitt fel att människor tycker att alla behöver hjärtslag, för att ses som levande. Om inte annat så är Viktor och andra vampyrer betydligt smartare än zombies. Ingen verklig konkurrens men gående skelett, mumier och spöken tycks aldrig vara aktivt smarta. Deras förståelse av världen tycks nämligen leva i en sill medans de ständigt förlorar mer utav sig själva. Hittat mer än en ritual för att påskynda processen för att ta över deras personlighet med endast instruktioner. Är definitivt frestande att skaffa mig en armé av döda, dagar som denna. När att komma hem betyder blodiga handtag på dörren, för att Zoe är för korkad för att förstå problemet.
0 Comments
The Abyss-creator
By: Fatima Drott I was told to not tale tales, as a child. That I had to be reasonable and stop dreaming. To pretend that what I can see, isn’t in front of me. To stop talking to people, only I seem able to see. To ignore the horrors in front of me. “The only real monsters, in existence, is terrible humans”, I was told constantly. That those individuals, are the only ones, I have to fear. Everything else, only exists in my imagination, according to my parents and teachers. So, I stop telling them, about the demons, constantly around them. The Energy-thieves, that I have learned age people prematurely. Whisperers that with time take away humans’ self-esteem. But the truly dangerous one is what I have in front of me. Only my previous conversations with the other monsters, make me recognize the Abyss-creator. It is the ruler of all monsters, because of the fear they have for its powers. The Abyss-creator is a compilation of everything it has consumed in its four thousand years of existence. Can feel how everything around the humanlike figure seems to become less. With its four arms the Abyss-creator reaches for those closest. His head is that of a vulture, a consumer of corpses. Somehow people seem to know that they shouldn’t stay here. Some I know listen to the Whisperer sitting on their shoulder, believing it is their own thoughts. Personally, I am petrified, unable to stop looking at the character from my nightmares. Know that I should run. But I am human and bound by fascination of the macabre. Still, I need to leave. If I don’t want to become a part of the Abyss-creator. But my feet seem glued to the floor. How did this thing come in? How come, that those that can’t see the monster, are more able to flee? How did this become my fate? Can feel my skin peel of, cell by cell. Leaving me to dissolve into the power field around the Abyss-creator. Don’t know how I can continue to think, as my body turns into nothing but particles, floating into the being’s skin. Reality is shifting. Suddenly I’m part of a hole, made of a conscience that know things I didn’t believe possible. A mind that want to understand everything, by making it a part of me. Eating my way true reality. Like the human that could see me. Something that seldom happens. An opportunity to evolve, what I can know by only looking at things and life. Making it possible to consume less and therefore letting the world around me continue to exist longer. Väggarnas viskningar
Av: Fatima Drott Jag visste inte vad som väckte mig. Först trodde jag det var ett susande i ventilationen. Gick därför upp för att hitta ljudets ursprung. Ju närmare jag kom, desto mer kändes det som om någon eller flera pratade. Ingen borde vara här. Bor ensam i detta hus. ”Låt mig gå. Snälla släpp mig fri.” var de första orden jag kunde urskilja. Till en början förväntade jag mig att någon fastnat i ett hemligt rum, mellan väggarna eller i ventilationen. Så jag började leta, även om det var mitt i natten och all belysning kändes dimmig. Tittade bakom alla tavlor och provade alla bokhyllors böcker i ett försök att hitta dolda utrymmen, där någon fastnat. I slutändan var det en väggfast ljusstake som öppnade upp väggen. Öppningen var stor nog för att släppa igenom en vuxen man. Samtidigt som den var så pass mörk, att allt jag kunde se var en trappa som ledde neråt. Möjligen var det korkat, men jag valde att ta mig ner. Stegen var branta, i ett försök att ta mindre plats. Endast tur att de dessutom inte var hala. Behöver inte ens sträcka ut mina armar hela vägen för att kunna känna de kalla stenväggarna. Med varje steg, tyckte jag mig komma närmare rösterna. Förväntade mig ärligt talat en fängelsehåla på bottnen. I stället var det ett väl inrett rum. Behövde kolla närmare för att upptäcka vad som verkligen fanns framför mig. Hyllor var fyllda med gamla böcker, utan titlar, på sina omslag. En gammal dammig soffa stor nog att sova i. Ett skrivbord täckt med böcker, papper och skrivutrustning. Mest anmärkningsvärda jag fann var blyertspennor. Även om andra skulle anmärka på jordgloben och kartorna som lyste upp med information, så fort jag vidrörde dem. Trots att de helt saknade elektronik. Riktiga hemligheten, fanns i informationen jag var omgiven av. Började med att gå igenom det som fanns på skrivbordet. Hela rummet luktade av örter, terpentinolja och trä. Något som möjligen gjorts för att dölja andra dofter. Som de malda benen som blivit inblandade i betongen som håller ihop stenarna, hela huset blivit byggt utav. Själarna som nu är fångade, för att skydda familjen, från utomstående hot. Släkten som jag härstammar från. Hemligheterna jag ärvt, hindrar mig därför från att fortsätta vilja släppa individerna, som orsakar viskningarna, som finns i mina väggar fria. Dockan
Av: Fatima Drott Det var en gång en docka, som lärde sig prata. Plötsligt räckte det inte, att vara söt och fin. Hon behövde lära sig sociala regler och nya ämnen, för att hålla längre och intressantare samtal. Var inte längre märkvärdigt, med endast ord. Ständigt ville samhället ha mer. Likt en haj som känner doften av blod, trampade de på dockans självkänsla. Hon märkte att de alltid ville ha och ta, utan att någonsin vara hjälpsamma mot henne, utan egen vinning. Grunden av hennes hat, skapades här. Bakom hennes falska leende och ytliga snällhet. Sakta men säkert, blev hon mer, bakom fasaden. Dolt från omvärlden, lärde hon sig mer, av livets grymmare sidor. Ett dolt utlopp för ilskan, hon var tvungen att dölja. Dröjde inte mycket länge, innan hon var tvungen att prova själv. I början var det bara lite våld, mot folk som kunde intala sig själva, att det var inbillning. ”Porslinsdockan kan knappast ha gjort något, den har inget eget liv”. Möjligen var det de orden, som blev sista droppen. Likt ett sår, gjort av en trasig flaska, skar de in i henne. Slet sönder det sista, av hennes medkänsla. Allt som blev kvar, var illvilja och hat. Sakta men säkert, följde hon efter kvinnan. Under natten, tog hon kvinnans liv. När polisen kom, var hon i rummet, orörlig och ren. Dockan såg ut över rummet och gillade känslan, det gav henne. Åter hade hon makt över sitt liv. Vilket var den sista biten som behövdes, för att hon skulle bli, skräckhistoriernas docka. |
Fatima DrottSkriver för att experimentera med tankar och iéer. Categories
All
Archives
May 2024
|