Skenbar fred
Av: Fatima Drott Vill inte gå med på en fred, som kostar mig allt, jag är, bortom min mänskliga kropp. Skulle vara ett falskt liv. En evig lögn, om vad som är acceptabelt. Tänker inte gå med på mer förtryck. Sett vad det gjort, med andra samhällen, här, i världen och genom historien. Du behöver inte tro mig. Jag försöker endast hävda, att det är här, jag drar min absoluta gräns. Ser hur folk kryper in i sig själva, rädda för att andas. Allt som hörs, är tystnad, skrik och falska skratt, om vartannat. Känner mina ord, fastna i halsen. Alla tårar, jag inte längre kan fälla, existerar som en klump, i min strupe. Nästan helt täcker den min andningsväg. Ändå kan jag stundtals känna doften av kol, lik och förfall, som tagit över mitt hem och allt, jag förut kände till. Om jag får i mig något i denna miljö, smakar det alltid bränt och jag tvingas svälja syran som vill komma upp från min mage, till följd. Velar ständigt mellan att ge upp eller att kämpa in i det sista. Inte för att de är totala motsatser. När att kämpa kan likställas med att möta min död. Alternativen förblir. Valet mellan att bokstavligen dö eller att offra allt jag är och därmed vara ett vandrande lik för en skenbar fred, som stannar vid samhällets yta.
0 Comments
Magical peace
By: Fatima Drott Do you truly believe, no one asked for peace, before you? Have made that wish come true for others, thru the ages. Mostly just locally and for their lifetime. Afterwards when I don´t force peace, life returns to what’s normal. Which means wars. To break free, from total oppression. For the easiest way to have peace is just a lack of war. To just allow one kind of opinion to be expressed by the people. It´s like a field with just one kind of crop. If it gets infected it ruins the entire harvest. Society is like that to. Diversity of opinions makes for a stronger whole as long as the individuals can work together. But that is seldom the human solution. Instead, people demand immediate results like the whish you made. Or simple solutions like paying for a loaf of bread. You can’t taste victory, without working for it. And true peace, is only possible, as long as everyone works for solutions addressing every issue. So, ask for peace, from a magical genie like me, but know it will never mean forever. Of all trades
By: Fatima Drott Used to feel useless just because I couldn’t find or choose one talent to focus my all into. Instead, I felt myself drifting among possibilities never reaching the highest point of anything. Instead, I was constantly just one step away from the master of the current subject. Always amongst the good ones but never the best at what I did. Still, I could never choose just one thing to spend my time and life perfecting. At least not for long. Need variations to not dry out my soul. So, I drifted from project-to-project learning as I went. Others around me told me to abandon my dreams. That I couldn’t get anywhere without making a choice and abandon everything else. Preferably to choose something based upon the natural sciences, which I am good at. Uncaring that what I truly had was the ability to understand, what others already had figured out. My ability to reach further in those fields would always be dependent upon others. Not so, when it comes to the arts and my ability to reach beyond what already exists. So, I may be closer to a” Jack of all trades master of none” as the saying goes but let us not forget the continuation” though oftentimes better than master of one”. Livet
Av: Fatima Drott Igår föddes jag. I nuet existerar jag. Imorgon dör jag. Glömskans hav
Av: Fatima Drott Har glömt mitt liv. Spelar ingen roll att jag fortfarande är ett barn. Liten och nästan osynlig för andra. Är en av havets alla droppar. Jag är kopplad till allt och inget. Endast en del av helheten som får erkännande. Vilket gör att jag hör och ser all uppskattning helheten får. Utan rätten att ta åt mig något av äran. Min enda tröst är att inte heller skulden någonsin blir min. Fast är jag i stället som ett av miljarder kugghjul? Ständigt i rörelse för att helheten ska kunna existera. Aldrig tittad närmare på. Då helheten jag tillhör, främst existerar, som ett koncept, för alla med talets förmåga. Detta är nuet och allt av mitt liv som jag klarar av att hålla fast, i glömskans hav. Hjärtat
Av: Fatima Drott Ta mitt hjärta, Jag vill inte, Ha det kvar. Allt det gör, är att skada mig. Undrar hur andra, orkar känna. Samtidigt som jag vet, att alla, vill hävda mig, vara dramatisk. Är inte, En blödande själ. Vet endast, att livet, river, sliter och strimlar, vad det kommer åt, av mitt hjärta. Giltiga alternativ
Av: Fatima Drott Förr kunde jag se skillnad mellan gott och ont. Nuförtiden vet jag att allt handlar om perspektiv. Att allt kan bli och vara sin motsats, parallellt med den sanning vi kan se. Vill inte hävda mig vara blind. Bara för att jag förlorat förmågan att se världen med ett barns naiva ögon. Skuggor faller från himmelen, för att färga världen framför dig och mig. Fåglar skriker och flyger över oss. Tecken på liv som inte är vi. Under oss förändras marken, utan yttre tecken vi kan ta fasta på. I stället förväntas vi lita på magmans eviga rörelse och kontinentalplattornas skiftande. Marken är opålitlig med sken av stabilitet endast på grund av sitt ytliga skal. Jag kan se verkligheten omkring mig, likt en stilla bild som vill komma med ett svar. Trots att jag känner till flera lika giltiga alternativ, när det kommer till sanningar som bildar vår existentiella upplevelse. Inget säger
Av: Fatima Drott Vi säger inget till varann. I stället kräver vi förståelse, utan förklaringar. Undrar om jag är ensam om att inte kunna läsa tankar. Men ser snabbt, att andra bråkar, om samma grundproblem. Hur kan vi förvänta oss förståelse utan att lämna ut, hur vi tänker och känner? Jag vet att det är svårt. Tycker inte om att göra det själv. För vad kan hållas hemligt, bortom vad som lever inom oss? Allt annat blir bevittnat av världen. Och därmed omöjligt att förneka. Dessutom ser många tankar, känslor och själ, som grunden för vilka vi är. Ser själv på saken så. Min enda ursäkt till att inte dela med mig av vad som försiggår i min hjärna. Platsen som tycks ha alla svar, när det kommer till hur jag resonerar, är full av sanningar, som kan göra mig förstådd. Men ändå säger jag inget, om vad som är där. Vilket gör mig, till en av dem, bland oss, som inget säger, till andra. Att lyssna
Av: Fatima Drott Vill inte lyssna. Har egna problem att ta itu med. Men jag kan inte undvika att höra om nutidens alla fel. Som får mig att inse att allt vore lättare om folk vore bättre på att lyssna. Vill låtsas som om inget har med mig att göra. Att jag är en ö, ingen kan beröra. Tycker mig inte tillhöra mänskligheten. Massorna som ständigt, gör mig besviken. Vill inte ta det första steget själv. Hoppas ständigt, att någon annan, kan ta ansvaret. Dessvärre vet jag att om något ska bli gjort, är det bäst, att ta itu med det själv. Sak samma om allt annat vore lättare. När jag är ensam, om att lyssna. Skrivande verktyg
Av: Fatima Drott Jag är pennan som flyger över papperet. Medlet som lämnar ut ord av alla de slag. Ibland hjälper jag grymhet att få makt. Andra gånger skapar jag förståelse, som räddar liv. Många gånger lämnar jag ut sanningar, få får se. Ty jag är vapnet och skölden, som ofta blir förbisedd. Ett verktyg, även barn får hålla i sina händer. Trots alla böcker som är skrivna, glömmer alla ordens makt. Finns för många försköningar med tal ingen skulle lyssna på, i verkligheten. Människor är som regel inte logiska. För dem kommer känslor alltid före. Spelar ingen roll att de på papper får möjligheten att låtsas något annat. Ser och känner detta hela tiden, då vad som skrivs sällan stämmer, med orden, som sägs, i rummet. Mörkrets mantel
Av: Fatima Drott Mörker har lagt sig, som ett täcke över världen. Minns knappt solen. Även om den nyligen, var högt upp på himmelen. Regnmoln tar över skyn. Hållandes tårarna vi vill gömma, glömma och ignorera. Tycker glädje blivit ett påtvingat tvång jag inte längre är ensam med. Vet inte om det gör saken bättre eller värre. Det enda som är positivt, är att jag känner mig mindre ensam. Undrar varför förståelse ständigt vinns den svåraste vägen. Speciellt när vi försöker undvika allt som är jobbigt. Sanningarna som gömmer sig under mörkrets mantel är vad som binder mänskligheten samman och vad som ger livet mening. Förvandling
Av: Fatima Drott Borde inte säga att jag ledsnat på att resa mig ur askan. Spelar ingen roll att det tycks vara något jag gör hela tiden. Har inget annat val, när världen ständigt bryter ner vem jag är. Problemet är att jag aldrig totalt tillintetgörs. Kärnan av mitt väsen finns kvar. Behovet av att försöka igen. Men det är fortfarande en plåga att ständigt förgöras. Tortyr att känna min själ bli till strimlor. Återigen är jag fast med trådar för att väva ihop en identitet. Förstår inte hur mina medmänniskor missar, att jag blivit någon annan. Var jag inte deras vän? Bryr de sig inte om vem de förlorat? Eller är de bara oförmögna att begripa, att den jag var, har dött? Improduktiv
Av: Fatima Drott Vet inte vad som är fel dagar som denna. Det är nästan så att jag vill att något ska gå mer fel. Om endast för att ha något att skylla på. I stället är det som om inget räknas. Varken min tid eller vad jag faktiskt gör. Hela min dag känns bortkastad. Har fått lite gjort om något. Tiden bryr sig definitivt inte. Den fortsätter gå oavsett vad jag gör. Endast inbillning när jag tror den förändrat sin takt. Spelar ingen roll om den två gånger om året ger eller tar en timme. Skillnaden är minimal enligt mig. Lämnar till andra att bli förvirrade eller omtöcknade. Allt jag kan göra är att försöka ta tag i tyglarna för mitt liv för att inte dränkas av strömmen av improduktiv tid. Living ghost
By: Fatima Drott I believe you have seen living ghosts. They are everywhere. Humans that have forgotten themselves. People that smothered who they were for shallow acceptance. Some have forgotten their own dreams, to chase success - according to strangers. Others have given up ambition because they believe money makes people evil. I know it wasn’t a conscious choice. Not when most just follow the stream of life. Our beliefs might never be said by our own voice, but they live within our mind, heart, and soul. Shaped by what we hear being spoken around us. From stories told from before we could walk, to those repeated all the time by those around us. I feel it like a drum within my ribs. A flow of blood painting pictures of what might have been. Washing away my dreams that were to weak. Because I am human, like everyone else. With the same weaknesses and strengths given to me. Can taste the sweet deceit of acceptance. It doesn’t matter how false I know it to be. Not when I can pretend that I don’t know. Letting my conscience smell the roses, covering up my soul’s grave within myself. For I might be the worst, for having chosen this wrecked existence of being a living ghost. Zombiproblem
Av: Fatima Drott Kom hem till blodiga handavtryck på ytterdörren. Kunde inte göra annat än att himla med ögonen. Zombies är så himla korkade. Det är inte ens någon poäng att kalla Zoe hänsynslös. Då hon inte förstår konceptet av att vara hjälpsam. Antar att hon behöver mer hjärnkapacitet, för att ens förstå hur ohygieniskt blod är för oss som inte är ruttnande lik. Allt jag kan göra är att med en suck trolla bort smutsen från vår dörr. Därefter går jag till vardagsrummet där Lukas och Viktor spelar något fightingspel på Tv: n. En lösning efter de slog sönder en av mina talande dödskallar. Borde aldrig ha väntat mig något annat från en varulv och en vampyr som fortfarande är tonåringar. Inte för att någon av dem kommer glömma min direkta reaktion eller tiden de behövde leva som mina bokstavliga labbråttor. Vad kan jag säga, jag har ständigt nya formler och ritualer att testa. Krävdes att vår rektor la sig i för att jag skulle förvandla tillbaka dem från att ha varit råttor. Sedan dess har både Lukas och Viktor varit noga med att inte irritera mig. Kan dessvärre inte säga samma sak om Sedna. Inget tycks skrämma henne, sedan hon blev dränkt av sin far. Så nu måste jag stå ut med ett spöke som flyger igenom väggar och dörrar, när helst hon vill. Pojkarna som delar vårt studenthus är så mycket lättare att ha att göra med. Antar att skillnaden mellan levande och död är större än den mellan kön. Men det har väl alltid varit uppenbart? Går säkert även att argumentera att Viktor som vampyr kan räknas som död. Personligen skulle jag i stället hävda att vampyrer är frusna i tid. Inte mitt fel att människor tycker att alla behöver hjärtslag, för att ses som levande. Om inte annat så är Viktor och andra vampyrer betydligt smartare än zombies. Ingen verklig konkurrens men gående skelett, mumier och spöken tycks aldrig vara aktivt smarta. Deras förståelse av världen tycks nämligen leva i en sill medans de ständigt förlorar mer utav sig själva. Hittat mer än en ritual för att påskynda processen för att ta över deras personlighet med endast instruktioner. Är definitivt frestande att skaffa mig en armé av döda, dagar som denna. När att komma hem betyder blodiga handtag på dörren, för att Zoe är för korkad för att förstå problemet. Lika
Av: Fatima Drott De sa att vi är lika. Jag ville aldrig hålla med. Tycker inte om din envishet. Då du borde inse att det är jag som har rätt. Ogillar hur lite du är redo att lyssna. Det är viktiga saker jag har att säga dig. Förstår inte hur någon kan dra paralleller mellan individerna vi är. För allt de nämner, vill jag inte kännas vid. Du är endast förstärkta komponenter av dåliga egenskaper. Inte en chans att även jag lider utav dem. Vem som helst borde se att vi inte är lika. Din näsa är i vädret, ofta som om du känt doften av kodynga. Vart du än går hör man dina klackar klappra mot golvet. Bara din blotta närvaro gör att jag kokar av irritation. Önskar ofta att du ska behöva smaka på hur det är att vara i ditt sällskap. Bitterheten går nämligen knappt att beskriva. Även om den alltid tar över hela verkligheten så fort du är på plats eller någon säger, att vi, är lika. Bortglömt
Av: Fatima Drott Jag vet att du glömde bort mig. Våga inte förneka den sanningen. Spelar ingen roll att du hävdat mig vara ovärderlig. Det var endast ett hån mot verklighetens absoluta lagar. Vi båda vet det nu. Antar att jag visste möjligheten till detta från början. Vetat länge hur opålitliga minnen är. Inte för att någon vill höra mig rätta dem när de säger ”detta kommer jag aldrig glömma”. Alla tycks vilja förneka att de förlorar viktiga minnen. Som om en värdering kan få något att stanna kvar hos dig. Eller än värre, en önskan. Kan inte förklara hur vilja och goda avsikter aldrig är tillräckliga, på egen hand. Beslutsamhet är endast början av vad som behövs för att lyckas. Ty det är inte vad som är inom oss som spelar roll. Utan i stället sätter jag värde på vad vi gör. Vanorna som formar verkligheten och oss själva. Handlingarna vi visar våra medmänniskor och vad vi gör när vi tror oss vara ensamma. Reaktionerna vi lärt oss och de som avslöjar vilka vi är. På samma vis, som dina ord, nu idag avslöjade att du totalt glömt bort mig. Susans låda
Av: Fatima Drott ”Vet att jag gömde lådan här någonstans” säger Susan medans hon rotar i klädkammaren. Peter vill bara sucka, men han låter bli. Det hjälper att vara äldst bland sina syskon. Inte för att Edmund eller Lucy är här just nu. De är upptagna med att underhålla deras jobbigaste kusin. Personligen finner Peter det svårt nog att vara tillbaka från Narnia. Ingen lyssnar på honom här. Sak samma att han redan varit vuxen och regent för ett rike endast de som vet skulle tro på. Endast Susan tycks förstå hans dilemma, men samtidigt vill hon förneka allt de var med om. Undantaget är endast vad som finns i denna låda. Något som kom med dem till världen där de föddes. Borde varit omöjligt, är tanken Peter inte yttrar. Verkar orättvist att den som mest tvivlar ska ha något fysiskt att hålla fast vid. Ibland är det som om Peters småsyskon vägrar förstå vad han förlorat. Narnia är hans verkliga hem och att vara ett barn igen, som ingen vill lyssna till tär på det lilla tålamod han har kvar. Till slut kommer Susan tillbaka med en låda. Den ser väldigt oanmärkningsvärd ut. Gjord av äppelträ och inte mycket större än en vuxen mans skor. Susan räcker över lådan med orden ”Detta är det enda vi har kvar av Narnia, Peter”. Försiktigt öppnar han lådan. Doften av papper och bläck möter honom. Först förstår han inte vad som är framför hans ögon. Sedan ser han en lista med lagarna de stiftat tillsammans. Lagarna utan betydelse i denna värld. Nästa är en simpel karta Susan måste ha gjort själv. Annat tycks vara brev, men allt är skrivet med Susans handstil. Insikten kommer, att allt som är här, endast existerar för att Susan tagit sig tiden att bevara vad hon kan. Detta är lådan, där Susan valt att lämna, vad hon nu endast vill kalla för drömmar. Baserat på Narnia av C.S.Lewis. Saknat syskon
Av: Fatima Drott Tittar på gamla barnfoton. Tagna innan vi visste att du var dödligt sjuk. De är från när vi var på stranden. Vår sista sommar tillsammans. Du var bara ett år äldre än mig då. Hela nio år gammal. Ibland undrar jag om jag ska vara tacksam för att vi inget visste. För med insikten att du hade leukemi kändes det som om allt förändrades hemma. Vet att jag var övertygad om att du skulle bli frisk, din styrka tvivlade jag nämligen aldrig på. Plus att diagnosen på papperet inte kunde likställas med en dödsdom. Till och med när du var sjuk och bräcklig i sjukhussängen såg jag upp till dig. Ditt tålamod, förståelse och skratt var aldrig långt borta. Trots allt som pågick var du en klippa, mer mogen än våra föräldrar som än idag bråkar om vems fel det var att du försvann. Möjligen är det inte konstigt att jag vill sitta här bland gamla foton och minnen utav dig. Endast ljud
Av: Fatima Drott Mitt huvud är endast en öronsnäcka. Hela min värld är endast vad jag hör. För mig blir därför endast ljud viktiga. Spelar ingen roll om det är en symfoni eller oljud som skär in i mig. Oavsett blir de nämligen hela min värld. Låga till höga toner målar upp min verklighet. De skapar för mig en resa med intriger och djup svåra att förstå. Lever med ett tvång inom mig att försöka begripa resten av universum, genom ljuden jag hör. Det är både ett nöje och en plåga. Då det är ett äventyr, jag aldrig tycks bemästra. Makten utanför
Av: Fatima Drott Vi lever i en berättelse som tycks fortsätta vad vi än gör. Är det för mycket begärt att be om ett slut? Bryr mig inte om det är lyckligt eller inte. Då vi förlorade den röda tråden, för länge sedan. Misstänker att de andra berättelserna inte har detta problem. Deras skribenter försöker inte få mer utav sina karaktärer än vi har att ge. Vet inte hur länge till jag orkar dra samma samtal, om och om igen. Borde inte mina medoffer inse vad jag förklarat tusentals gånger? Undrar vad deras erfarenheter är. När vi saknar förmågan att agera bortanför makten som styr våra liv. Eldens flicka
Av: Fatima Drott Flickan föddes ur gårdagens aska. Resterna utav den hon var. Människan som inte var tillräcklig i andras ögon. Så hon gav upp med att försöka vara sig själv. I förhoppningen om att hon kan bli någon annan idag. Därför steg hon upp med solen från resterna som överlevde branden som tog hennes förflutna i beslag. Nu vet ingen annan längre vem hon var. Istället får de nöja sig med vad flickan kan säga och göra idag. Hennes valda identitet har tillsynes mer förståelse inför andra. Hon kan se dina ledsna ögon trots ditt leende. Mer än ord hör hon när du talar. Nyanser och känslor når den flickan blivit. Melodier målar för henne upp vad som förr togs som hemligheter. Till en början tror hon sig vara fri. Innan hon känner acceptansen som en mild kram som ständigt blir hårdare och mer begränsande. Först när hon känner sig fast, inser flickan att smaken av färskt vatten och frihet, var en illusion. Doften av avgaser omger flickan som börjat inse att hon inte orkar vara sitt nya jag. Insikten får flickan att förvandlas till eld, för att förgöra sig själv på nytt, med förhoppningen att morgondagens försök ska gå bättre, än dagens. Alternativt jag
Av: Fatima Drott Tittar in i mitt förflutnas ögon. Barnet som var jag tittar tillbaka. Endast jag vet att vi är samma individ. I alla fall fram tills jag ändrar vad som var. Verkade så lätt på papperet att ändra allt. Glömde hur vad jag gör automatiskt förändrar vad som tidigare setts som låsta händelser. Likt dominobrickor eller en lavin får jag min egen historia att falla. Ändrar jag för mycket förblir jag inte den jag är. Allt vi vet och antar om tidsresor säger att mitt nuvarande jag blir till intetgjort vid ögonblicket när förändringarna tar bort min möjlighet att förbli mig själv. Tror däremot utbytet är värt uppoffringen då det förbättrar livet för mitt alternativa jag. Förtrodd
Av: Fatima Drott Det var länge sedan jag trodde på gott och ont. Mycket för att det gick att se båda kopplade till samma handling. Antar det var min stora anledning till att sluta bry mig. Vann inget på att försöka vara snäll. I stället uppskattades det med hjälp, jag själv främst tjänade på. Är lätt för majoriteten att endast se det uppenbara och vad de vill ska vara sant. Så därför står jag här, förtrodd med tidens nyckel, redo att förändra allt. Escape
By: Fatima Drott Water is pouring down, drumming on ceilings, and drowning all paths before us. Still, I have to move thru it. No matter how wet and cold it makes me. Can’t wait for it to calm down, even if it makes us safer and it’s a matter of life and death. At least for the child within my arms. He is the last of his kind. They are blessed with the ability to turn into dragons. An old blessing that moved thru the generations. The ability is why his family got targeted tonight. Together with the social standing of leading all reptile like shape shifters. Personally, I can turn into a black constrictor. Not the most practical form to use, in this cold weather. Except the warm small child, pressed to my body, I can feel how the cold is working its way through me. If I wasn’t so afraid for our lives, I know it would make me lethargic. Rain drops fall all around us. Many blocking my ability to see, as they dribble into my eyes. Trust more my memory than my sight at the moment. Because I can only see the closest dwellings and the vegetation within 300 meters. So, the world feels like a misty curtain, constantly changing, as I move to where the forest should be. What I hope will be our safe haven, for years to come. The command of my leader is a pained yell I will never forget “take Agondre and run”. Screamed at me before he turned into an enormous golden dragon to face the Nundu that just before was the deadly and graceful queen of all feline shifters. The air got heavy with the smell of death and sickness. Knew I couldn’t stay. A Nundus breath is toxic and a death sentence. All I could do was take my charge and run. Feels like hours have passed. Believe it could have been only minutes. Hard to tell when I get the feeling that the world is falling down around me. Hope I’m not followed. Not a warrior even if I have some ability to defend us. My position is as a caretaker for young Agondre. Wonder a bit what that will mean for us now that we have lost my charge’s parents and the leader of our people. Feels like all I can do is take us as far away as possible. In the hope that the future will have a resolution. All I can do is hold our hope close to my heart and promise that we won’t give up. |
Fatima DrottSkriver för att experimentera med tankar och iéer. Categories
All
Archives
May 2024
|